Vägen till mannens hjärta går genom magen, säger ett gammalt uttryck. Hur detta förhåller sig vet jag inte, men vägen till mitt eget hjärta går genom Ransby och kallas Gammelvägen. Vid denna väg är jag uppväxt för mer än ett halvsekel sedan, och vid denna väg har jag bott de senaste 30 åren. Låt mig berätta lite om den.
Gammelvägen är cirka 1 200 meter lång, och den löper denna sträcka parallellt med 62:an som ligger ett hundratal meter österut.
Vägen vilar sedan många år tillbaka under ett asfalttäcke, som till hälften lagts av kommunen och till hälften av vägföreningen. En underlighet med Gammelvägen är nämligen att den i sin södra del tillhör kommunen och i sin norra del vägföreningen. Det innebär att föreningen får bekosta halva väghållningen men också att föreningen själv fick ordna med vägbelysning och betala för strömmen – även på kommunens del. Kommunen skänkte dock själva stolparna.
Dikena på hela sträckningen röjs i förekommande fall av markägarna, inte som beträffande de andra kommunala vägarna av kommunen. Dock sopas den på våren av kommunens sopmaskin när de ändå far vägen fram.
Som alla näs vid Klarälven är Ransby högre i sin norra ände än i sin södra, vilket givetvis medför att också Gammelvägen är åtskilligt högre i norr än i söder. För att vara exakt skiljer det 25 meter i höjd på den dryga kilometern, och den största skillnaden utgörs av den höga Frömansbacken i norr.
Frömansbacken blev därför en alla tiders spark- och kälkbacke för oss som växte upp före sandbilarnas tid. När föret var som bäst kunde man susa iväg nästan halva vägsträckan utan att sparka på sig. Att detta nöje praktiserades redan på 1910-talet har jag fått mig berättat av den tidens unga sparkåkare.
Förr var det naturligt att vägarna byggdes så nära bergssidorna som möjligt för att minsta möjliga åkermark skulle gå till spillo. Åkermarken var vad man levde av. I Ransby gick ändå den äldsta vägen nere på gärdena (jala) rakt genom odlad mark, för där låg gårdarna. Någon gång på 1800-talet drog man den på platån ovanför jordbruksmarken och ovanför den äldsta byvägen men ändå ett bra stycke från berget. Då var inte marken uppe på platån nyttjad till annat än betesmark och ansågs väl inte lika värdefull. Denna nya väg var Gammelvägen!
Helt obebodd var ändå inte platån där Gammelvägen drogs fram, för mitt i byn fanns ett litet hus där vägen gjorde en svag krök. Dit kom senare skomakare Berggren att flytta.
Någon gång före 1883 byggdes Gammelvägen om i sin norra del och drogs uppför Frömansbacken. Innan dess hade den fortsatt ner mot Gullkroken och så upp på hia’n (hedarna) via Krokbacken. Högre upp än där nuvarande 62:an går gick den vidare norrut.
Från Gullkroken längst i norr på Gammelvägen fanns från 1813 färjeförbindelse över älven till Vingäng, dåvarande centralort, och därifrån kom man vidare till Letafors bruk och norska gränsen. Gammelvägen var alltså en bit av huvudvägen till Norge.
Men egentligen blev Gammelvägen inte Gammelvägen förrän på tidigt 1930-tal, för det måste ju finnas en nyare väg för att en äldre ska kallas för gammelväg. Denna nyare väg, som i dag har nummer 62, blev nybyggd genom byn 1933 under den stora vägbyggarperioden. Först då blev Gammelvägen gammal.
I New York korsar gator och avenyer varann, i Ransby korsades Gammelvägen av ett antal bygator som ledde från olika gårdar upp mot den högre platån. Dessa gator hette från norr Näsgata, Håckesgata Stranngata och Björlinsgata. Gatorna fortsatte sedan vidare från gårdarna till älven, där varje gård hade ett eget ”sta”, båtställe. En gata gick också ner mot Mon. Gatorna liksom Gammelvägen själv var långt in på 1900-talet omgärdade av störgärdsgårdar, som stängde djuren ute från att gå in på andras ägor då de leddes upp i skogen på bete. Där upphör likheten med New York.
Sedan gammalt har de röda stugorna med vita knutar dominerat byggnadsstilen runt Gammelvägen. Arkitekturen har varit varierande och vägen något kurvig och detta har tillsammans sörjt för att hålla enformigheten borta.
Vissa växter är sedan länge förknippade med Gammelvägen. Framför allt är det rönnar och syrener som kantat vägen genom tidernas lopp liksom en och annan hägg och nyponbuske. Konvaljer finns också på några ställen, och denna växtlighet gör att våren doftar ljuvligt vid Gammelvägen. Grova björkar fanns här och var, och om de bildade alléer till några gårdar som den långa ”gatan” ner till Håckesstugga, så var detta ett tecken på att det var en någorlunda välbeställd gård.
I början av 1900-talet växte en helt ny bebyggelse upp från Gammelvägens mellersta del mot norr och människorna flyttade sina hus till Gammelvägen från Jala. Gammelvägen fick nu större betydelse än enbart som den genomfartsled den varit sedan länge. Det är ingen tvekan om att byn Ransby, dess nerv och centrum, nu flyttade upp på den högre belägna platån – till Gammelvägen. Alldeles säkert var det älvens återkommande översvämningar som drev upp den sista bebyggelsen.
På 1930-talet kom nästa bebyggelsevåg – de så kallade Per Albin-husen. De bestod av avstyckade småbruk, där man på gynnsamma villkor fick köpa några tunnland åkermark och bygga ett litet tvåvåningshus och ett uthus. Sedan följde viss sporadisk bebyggelse.
Enligt folkräkningen 1890 bodde 89 personer då i byn. 1996 bodde 192 personer i byn, och 2015 var antalet 118.
På senare år har livet förändrats vid Gammelvägen. De flesta husen är bebodda, men flera hus som tidigare var bostäder för barnfamiljer står tomma eller används några veckor om året.
Allmännyttan har definitivt försvunnit från Gammelvägen (om man bortser från den rätt nyuppförda Ransby kulturby i norr), och det kan vara svårt att förstå hur många verksamheter det har funnits i tidigare skeden. Från norr räknat fanns bageri på Kvea och poststation vid Bergfeldts. På Kvea fanns också en samlingssal för den tidiga friförsamlingen, och som motvikt fanns en liten krog mitt emot Bergfeldts.
Vid Hedbergs fanns ett tag småskola och i granngården Johanssons fanns kafé. Kafé fanns också hos Blomqvists i huset bredvid, liksom snickeri och en liten affär i uthuset. Snickarverkstad fanns också i Gullkroken.
Sedan skomakaren Berggren lagt ner såväl skomakeri som affärsrörelse byggdes ett missionshus på hans fastighet 1938, och något söderut hade skomakarmästare Daniel Styffe sin verkstad. Han hade också en tid affärsfilial.
På 1930-talet var fotbollsintresset på topp, och Ransby blev säte för fotbollsklubben VDIF sedan frivilliga krafter sett till att det skapats en fotbollsplan, Sågvallen, strax intill Oskar Janssons sågverk, också det alldeles i vägkanten.
I Björlinsstugga hade Koopra affär innan de byggde vid riksvägen. På Annelund fanns bageri och kafé, och vid Gammelvägens förlängning hade Johan Sonesson en kiosk.
Ja, vilka tider. I dag är alla dessa verksamheter borta liksom alla människorna från gamla dagar, men häggar, syrener och konvaljer fortsätter att sprida sin vällukt varje vår.