Jag har skrivit många krönikor om Kevins död och om bröderna Christian och Robin som anklagades för att ha dödat honom.
Jag skrev om sorgen. Jag skrev också om försoningens storhet.
Jag greps omedelbart av det stora i att de båda Arvika-familjerna, som slets isär av det falska utpekandet 1998, lyckades försonas och blev varandras stöd igen.
Trots samhället lögner.
Jag tyckte det var en försoning på nästan biblisk nivå.
Eller nästan... det var på biblisk nivå.
När familjerna framträdde i kommunfullmäktige 2018 var jag med i bakgrunden.
Jag minns att partierna var positiva, fina, angelägna den gången.
Några år senare var de flesta partier negativa, falska, avvisande.
Jag blev också ombedd att vara med i styrelsen för Kevin-stiftelsen och jobbade för att stötta andra barn som haft det svårt i ett samhälle som inte är enkelt för någon, men kanske allra minst för barn.
De senaste veckorna har varit turbulenta.
För bröderna, för familjerna, för Kevins föräldrar.
Den första presskonferensen med utskottet för Lärande och stöd (!) i Arvika var en sorglig uppvisning i hur makthavare visar hur dålig tonträff man kan ha.
Jag hoppas de skämdes.
Det såg ut så.
Jag fick mejl och sms från massor av värmlänningar och vanliga svenskar om att de ville vara med och starta en insamling till bröderna. Klok idé, tänkte jag.
De mera cyniska messade och sa att jag borde ta initiativ till en ny staty i Arvika. Bredvid Fågelmannen och Cykelmannen vid torget.
Statyn skulle bestå av de fyra männen och deras skrivbord. På en av bilderna sitter de med nedböjda huvuden. Som om de skäms över att de ord de uttalar inte visar att de vet att de skäms.
I en krönika jag skrev 2021 sa jag att jag inte ville fortsätta som ambassadör för Arvika om politikerna inte besinnade sig och bad om förlåt. Jag kallade några av dem för fähundar som vägrade läsa boken Kevin-fallet av Andreas Slätt och att se SVT-dokumentären av förhören.
Jag kontaktades av flera höga kommunpolitiker, några med djupt kristen bakgrund, som var oerhört upprörda. De krävde en ursäkt.
Inte från fullmäktige till bröderna.
Utan från mig för att jag kallat dem för fähundar.
De var mer sårade än bröderna.
Varför? De talade om arbetsgivaransvar. Skydda socialen i Arvika, betydde väl det. Skydda socialtjänsten som inte skyddat bröderna. Det var lite sorgligt att höra.
Jag bad inte om förlåt.
Nu slutade den här sorgliga historien lyckligt ändå.
Inte tack var politikerna, som även vid kommunstyrelsens möte först vägrade be om förlåt, utan enbart tack vare bröderna och deras familjer vid det möte som hölls förra veckan.
Det mötet tvingade politikerna att lyssna. Handgripligt.
De förstod att de ljugit och att kommunens advokatutredning varit ett skämt. De hade gjort två halvhjärtade intervjuer. Kevinbokens författare hade gjort 175. Dokumentationen var förödande för kommunens träskallar.
Mötet slutade med att alla grät – utom advokaterna.
Politikerna fattade äntligen vad de gjort. De lovade jobba stenhårt för att staten ska betala ex gratia pengar för stölden av en barndom. Leif GW Persson dundrade i TV4 om att han kommer att ligga på rikspolitikerna om det också, när vi närmar oss valet. Magdalena Andersson kommer inte att ha en lugn sekund om inte hon och hennes partikamrater skärper sig.
Alla grät – utom advokaterna.
Men de har ju å andra sidan sina räkningar att tänka på.
Kommunen framförde till slut ett förlåt.
Jag hoppas att de med det menar att socialtjänsten inte utförde sitt viktigaste uppdrag; att skydda barnen mot övergreppen från polisen och barnpsykologerna.
Jag hoppas det.
Bröderna tog deras ord på allvar. Tog emot den utsträckta handen. Godtog förlåtet och jag måste säga att där visade de återigen styrkan i den bibliska försoningen, som grep mig första gången jag träffade dem och Kevins familj.
Försoning är stort.
– Förlåt, Christian och Robin för att vi inte skyddade er när ni var barn.
Förlåt, förlåt, förlåt. Sju gånger. Sju gånger 70 – och en gång till om det behövs, som Bibeln säger.
Förlåtet var starten. Brödernas storhet och försoning kan nu äntligen börja läka Arvikas sår. Några dagar senare så träffade bröderna de tre pojkar som 1994 anklagades för att ha dödat barnet Silje i Norge.
Det blev ett bra möte. De var också oskyldigt anklagade och det fallet skildras i en dokumentär på SVT play som alla borde se. Måste se.
Jag tycker också att Arvika kommun borde köpa in boken om Kevinfallet och ge till alla skolelever och socialarbetare och politiker och kanske till alla invånare i sommarpresent. Som ett extra förlåt.
Det skulle Jesus gillat.
För visst var det gamle Jesus som sa: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig”.
Veckans värmlänning
Jimmy Jansson var så klart den enda som klarade av att frigöra Anders Bagge som sångare.