Misstänkliggörande, cancellering och undantagslagar. Det är inte så man behandlar fredliga demonstranter i en liberal demokrati, skriver Blanche Sande.
Termen ”liberal demokrati” ekar tomt nu för tiden. ”Demokrati” har länge använts av makthavare för att beskriva saker de gillar, oberoende av koppling till styrelseskicket – skattefinansierade medier, värdegrunder, identitetspolitisk representation. Och ”liberal” appliceras numera på nästan vad som helst. Kanadas premiärminister, till exempel.
Den senaste månaden har en demonstration pågått i landets huvudstad. Det började som en lastbilskonvoj, 70 kilometer lång enligt en talesperson, som rullade mot Ottawa i protest mot premiärminister Justin Trudeaus coronapolitik. Mer specifikt: att alla kanadensiska lastbilschaufförer som korsar gränsen till USA tvingas att vaccinera sig eller tillbringa två veckor i karantän efter varje resa. Visserligen var 90 procent av Kanadas lastbilschaufförer redan vaccinerade när kravet infördes, men uppskattningsvis 12 000 lastbilsförare hotas med arbetslöshet. Varför, nu när corona inte längre är att betrakta som ett samhällsproblem? Vi kommer till det.
Lastbilschaufförernas Freedom Convoy utvecklades till en omfattande demonstration mot coronarestriktionena i allmänhet. Många tusen människor anslöt sig. Att döma av bilder och videor har protesterna varit fredliga. Demonstranterna grillar, spelar ishockey och sätter upp hoppborgar för barn. De viftar med kanadensiska flaggor, sjunger nationalsången och håller upp plakat om frihet. Man måste verkligen anstränga sig för att tolka det som ett allvarligt samhällshot.
Så Justin Trudeau har ansträngt sig. Enligt honom ockuperades huvudstaden av högerextrema våldsverkare, så han satte in undantagslagar och antiterrorlagstiftning (!) mot demonstranterna. Till slut gick beväpnad polis in och upplöste demonstrationen med våld.
Egentligen har Trudeau ingenting emot demonstrationer per se. När Black Lives Matter-rörelsen demonstrerade i Ottawa lät han sig fotograferas stående på knä bland demonstranterna. Senare samma år, när indiska bönder blockerade vägarna till New Delhi i en omfattande politisk protest, sade han att ”Kanada kommer alltid att finnas där för att försvara rätten att protestera fredligt”. Uttalandet har inte åldrats väl.
Huruvida Justin Trudeau är för eller emot en demonstration verkar bero på om han håller med demonstranterna. Lastbilschaufförernas åsikter anser han är ”oacceptabla”. Han har hänvisat till högerextrema symboler bland demonstranterna, men av faktagranskarhemsidan Snopes framgår det av sammanhanget att de enstaka svastikor som förekommit har utgjort recensioner av Trudeaus politik.
Vad demonstranterna i själva verket vill är att få sin frihet tillbaka. De vill kunna resa, arbeta och slippa restriktioner vars bäst före-datum ligger så långt tillbaka i tiden att de har börjat lukta illa. Man skulle kunna tro att frihet är ett självklart legitimt krav i en liberal demokrati, men i mitten av februari varnade det kanadensiska public service-bolaget CBC för att ordet frihet har blivit populärt bland ”högerextrema” eftersom ”det kan användas för att avvisa jämställdhet”.
Politiska, mediala och digitala makthavare har slutit upp bakom Trudeau. Lastbilschaufförerna har avfärdats som antivaxxare, rasister och ”legoknektar”. Instagramkontot Freedomconvoy2022 med över en halv miljon följare är skuggblockerat, så att det inte dyker upp i sökningar om man inte skriver in kontots namn ordagrant. Donationsjätten Gofundme beslagtog omkring 10 miljoner kanadensiska dollar (cirka 75 miljoner kronor) som donerats till rörelsen med motivet att demonstrationen är en ”ockupation”, och planerade på fullt allvar att skänka pengarna till välgörenhetsorganisationer i stället för att återbetala dem.
Misstänkliggörande, cancellering och undantagslagar. Det är inte så man behandlar fredliga demonstranter i en liberal demokrati, om man utgår från vad termen egentligen innebär: en representativ demokrati där minoritetens fri- och rättigheter skyddas från majoritetens förtryck genom grundlagar och rättssäkerhet.
Västvärldens ledare är bra på att se och fördöma förtryck i andra delar av världen. Men när det är en av de egna som tar till hårdhandskarna mot sina meningsmotståndare är tystnaden öronbedövande. Det gynnar inte de liberala demokratiernas trovärdighet.
Blanche Sande
Fri skribent