En dag av skändlighet

Ledare | Ukrainakriget
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Ukrainskt luftvärn i Mariupol efter ett ryskt anfall.
Foto: Jevhen Maloletka/AP
Den 24 februari är en dag som kommer att kvarleva i skändlighet. Ryssland har gått till fullskaligt och oprovocerat angrepp mot grannlandet Ukraina och den ryske diktatorn Vladimir Putin har visat sig från sin sanna, brutala och barbariska sida. Nu finns det inte tid för annat att stå bakom och ge Ukraina allt stöd de behöver.

Ryska styrkor, som i månader byggts upp runt Ukrainas gränser, har på många fronter inlett en invasion. In i det sista försökte västmakterna att med diplomati förmå Putin att backa, men det var uppenbart lönlöst. Invasionsplanerna var uppgjorda sedan länge och för den som velat se är det som nu händer bara en fortsättning på en offensiv som inleddes för många år sedan.

Redan på säkerhetskonferensen i München 2007 gjorde Putin klart sin inställning. Samma år gick man till cyberangrepp mot Estland under den så kallade krisen med bronssoldaten. Året därpå kom invasionen i Georgien. Efter Majdanrevolutionen i Ukraina 2014 annekterade man Krim och inledde ett krig i provinserna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina.

Men dessa separatistområden – som aldrig varit något annat än en rysk konstruktion, iscensatta och stödda av Ryssland – var bara ett delmål. Kriget mot Ukraina inledes inte i dag, det inleddes redan för åtta år sedan. Nu går man dock helt in för att krossa sitt grannland. Attacker sker över hela det ukrainska territoriet.

Putins mask har fallit. Även om många långt tidigare har sett vad den gamle KGB-officeren går för så har han ändå hjälpligt försökt spela med i den internationella ordningen. Men nu bryr han och hans lakejer inte längre om att upprätthålla skenet. Det tal han gjorde under torsdagsmorgonen, liksom det han höll för några dagar sedan, visar med all önskvärd tydlighet att han lämnat all anständighet långt bakom sig. Han hotade till och med i förtäckta ordalag med kärnvapen mot de som hjälper Ukraina.

Ukraina tillerkänns inte rätten som egen nation, som ett eget folk med en egen kultur och historia. Förödmjukelsen är total mot det som Kreml annars kallar för ett broderfolk som sägs dela ödesgemenskap med Storryssland. Hur kan man ens inbilla sig att en sådan förnedring skall kunna öka sympatierna hos ukrainarna, eller ens hos det egna ryska folket, som har många känslomässiga, familjemässiga och historiska band till Ukraina?

Förnedringen av Förenta Nationerna var också total. Under morgonen var säkerhetsrådet, där Ryssland nu är ordförande, samlat och invasionen inleddes mitt under sittande möte, som snabbt fick avslutas. Sällan har väl FN visat sig från sin mest tandlösa sida.

Omvärldens reaktioner har varit hårda och kraftigt fördömande och äntligen har väl de flesta insett vilken regim vi har att göra med och att den världsordning vi sett sedan kalla krigets slut är till ända. Det finns ingenting annat att göra än att behandla Ryssland som en pariastat. Det talas om nya och ännu kraftigare sanktioner, men kommer de verkligen att ha någon inverkan? De har inte avskräckt hittills, annat än att detta angrepp kom nu och inte för flera år sedan.

Så länge Putinregimen sitter kvar måste Ryssland isoleras. Det beroende som finns av bland annat rysk gas gör det smärtsamt, men det får vi ta. Stäng av Ryssland från det internationella finansiella systemet. Upphör med idrottsutbyte och annat. Stoppa ryska företag och intressen att verka hos oss. Och ge Ukraina allt det stöd som de behöver, inklusive offensiva vapensystem. För stoppar vi inte Putin nu så kommer han bara att fortsätta.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.