Vi lever i en ny omvärld

Ledare
PUBLICERAD:
Putin erkänner separatistländerna Donetsk och Luhansk i Ukraina.
Foto: Alexej Nikolskij/Sputnik/AP
Inför världens ögon har nu Putin invaderat delar av Ukraina. Sverige och andra västländer fördömer agerandet men när kommer svenska politiker inse att det råder ett nytt säkerhetspolitiskt läge?

Redan år 2014 sa Putin i det så kallade Valdai-talet om Rysslands framtida säkerhetspolitik att han ville ha ”nya regler eller inga regler alls”.

Med nya regler verkar han i praktiken ha avsett gamla regler. Ryssland skulle återfå direkt eller indirekt kontroll över de forna Sovjetrepublikerna. I Öst- och Centraleuropa skulle det åter skapas en ”cordon sanitaire” av stater över vilka Ryssland hade inflytande. Länder som Finland och Sverige skulle också åtminstone delvis hamna i denna tänkta intressesfär.

Något gehör för en sådan ny uppdelning av Europa har den ryske presidenten gudskelov inte fått från den stormakt man ser som sin enda jämlike – Förenta Staterna. Därför gäller tills vidare ”inga regler”. Ryssland destabiliserar sina grannländer för att vinna inflytande.

Genom den aggressiva politiken visar den ryska regimen både sin styrka och sin svaghet. Mot Ukraina började man på allvar använda våldsmakt när landet var på väg in i ett fördjupat samarbete med EU. Om Ukraina fått utvecklas efter eget intresse hade det indirekt kunnat bli ett hot mot regimen i Moskva. Om Ukraina fått visa att liberal demokrati kunde få fotfäste i en gammal sovjetrepublik hade det kunnat leda till krav på förändringar också i Ryssland. Hellre än att ha ett välfungerande exempel på en annan samhällstyp som granne väljer man nu att kalla och försöka göra Ukraina till en ”failed state”.

Ukraina är dock inte ensamt om att ha fått känna på rysk aggression. Cyberattacker, stöd till extremistgrupper, kidnappningar, politiska mord, kränkningar av luftrum och territorialvatten. Listan på våldsmaktsutövande i andra länder kan göras lång.

Det här innebär att den säkerhetspolitiska ordning som rått i Europa sedan Kalla krigets slut är raserad. För vilken betydelse har en säkerhetspolitisk ordning som inte accepteras av regionens starkaste militärmakt?

För ett litet land som Sverige gäller det att tänka om och inse den nya situationen. Hittills har vi stuckit huvudet i sanden. Försvarsmakten har till exempel i allt väsentligt samma ramar och samma uppgifter som den hade 2008, då svenska politiker fortfarande trodde på den eviga freden.

Nästan än värre är att Sverige som kanske enda landet i EU saknar ett särskilt civilt försvar. Det finns utredningar och förslag om ett återtagande, men regeringen har inte velat ha upp frågan på bordet. Att det inte vållar mer kritik skvallrar om hur lågt prioriterat säkerhet har varit i svensk politik.

Utvecklingen inom viktiga områden som energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och förvaltning av kritisk infrastruktur som flygplatser visar också på bristerna på säkerhetspolitiska perspektiv. Ointresset från politikens sida har gjort att Sverige i dag står onödigt sårbart. Kan den ryska invasionen av Ukraina bli starten för en verklig svensk uppryckning av den nationella säkerheten?

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.