Anser inte artikelförfattarna att det är problematiskt om skolor delar upp barn efter religiös och social härkomst så att skolan inte blir en social och kulturell mötesplats, skriver Anders Andersson.
Svar till Tomas Appelqvist med flera (NWT 11/2 2022).
I artikeln ”Orimlig intolerans mot kristna hos statliga skolmyndigheter” (NWT 11/2) anser Tomas Appelqvist, universitetslektor i religionsvetenskap och lärarutbildare vid Karlstads universitet, Anna Emdenborg, fil mag i utbildningsvetenskap, Johan Sundeen, docent i idé- och lärdomshistoria och Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik att kristna kränks i den svenska skolan och att det därför bör etableras kristna friskolor.
Grundinställningen bör vara att skolan verkar i en anda fri från religiösa och politiska förtecken så att elever förutsättningslöst kan utveckla sitt tänkande och fritt ta ställning till politiska och religiösa åskådningar, vilket förstås inte utesluter att politik diskuteras i skolan eller att elever organiserar politiska och religiösa föreningar.
Tvärtom är det via diskussioner och i umgänget med lika- och oliksinnade vårt tänkande formas, fördomar vederläggs och vi lättare kommer till insikt om vad vi egentligen tycker och tänker i olika frågor. Allt detta frodas bäst i en miljö fri från förutbestämda ideologier och därför är det konstigt att forskare och lärarutbildare i den fria akademiska världen förfäktar kristna friskolor.
Så skriver du en debattartikelMen inte nog med det. Förutom bostadssegregationen bidrar även skolvalet till en social och kulturell uppdelning av elever, eftersom det främst är barn till välutbildade föräldrar som väljer skola. Detta rimmar illa med för- och grundskolans läroplaner:
”Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. […] Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.”
Anser inte artikelförfattarna att det är problematiskt om skolor delar upp barn efter religiös och social härkomst så att skolan inte blir en social och kulturell mötesplats?
Skollagen har dock en formulering som bryter mot övriga intentioner i läroplan och skollag om att undervisningen ska vara icke-konfessionell och som artikelförfattarna tycks vilja se mer av: ”Utbildningen i övrigt vid fristående skolor, fristående förskolor och fristående fritidshem får ha en konfessionell inriktning.” Vill artikelförfattarna att barn till kristna, muslimer och judar går i skilda skolor?
Det finns även en otidsenlig formulering i läroplanerna för grund- och gymnasieskolan (Lgr11 respektive Gy11): ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism...”, som blir mer generell i vår sekulära värld om kristen tradition stryks.
Artikelförfattarna skriver att valfriheten i skolan har stöd i EU:s rättighetsstadga, vilket är en övertolkning. Det står ”föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse skall respekteras”, vilket fullt ut görs i den svenska skolan. Religiösa kränkningar i skolan är allvarligt och ska givetvis anmälas till rektor, vilket elever och lärare är medvetna om. Begreppen kränkande behandling, mobbning och diskriminering diskuteras återkommande och på varje skola finns en plan som hanterar detta.
Medan segregation riskerar att dra isär samhället samtidigt som religion och andra ideologier tenderar att bli mer extrema, är det problematiskt om upplysta akademiker och i synnerhet lärarutbildare vill förstärka skolvalet med religiösa förtecken. Skolan är kanske vår främsta institution för inkludering och överföring av värderingar och därför är det viktigt att elever med olika bakgrund får mötas där.
Anders Andersson
Lärare, Skoghall