Krönika: Island på vintern är inget för veklingar

Helg
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det är ingen ”walk in the park” att fotografera uppspolade isblock på en svart lavastrand i snö, blåst och kyla på Island. Att aldrig vända ryggen mot Nordatlantens kraftfulla vågor är viktigt. Extremt viktigt. På bilden får undertecknad, i röd luva, hjälp med kompositionen, intet ont anande om vad som väntar.
Foto: Hans Flyman

Strax före deadline för den här krönikan befinner jag mig mitt ute i ingenstans, omringad av glaciären Vatnajökull och Nordatlanten. Blåsten och snön slår mot hotellfönstret. Jag kan inte sova eftersom det gör så ont i mitt vänstra knä. Hemma brukar jag kunna sträcka ut det låsta benet, ett ”knak”, så försvinner smärtan – men inte när jag är på Island, för första gången. Kanske har det gått troll i knät på den här mytomspunna ön? Det är svårt att tänka på annat just nu.

Tack och lov är jag inte ensam ute i vildmarken. Med lite hjälp från mina nya vänner på fotoresan ”Iceland Winter Magic” löser sig det mesta. Ritva, Owen och Audhill delar med sig av smärtstillande tabletter (ja, det behövs en del). Florian bär mina väskor och paret Emmalena och Hans lyssnar tappert på min klagolåt. Alistair är den som drar torra vitsar för att hålla uppe stämningen.

Jag delar rum med pratglada pensionären Audhill, som jag kallar för ”bergsgeten från Bergen” eftersom hon är så envis och rättfram. Ibland är hennes dialekt obegriplig. ”Jag förstår inte norska så tidigt på morgonen”, brukar jag säga till henne före frukost. Det där har hon roligt åt. Vi skrattar mycket tillsammans. Inte helt oväntat har vi även lyckats göra bort oss totalt, vi två. Mitt vänstra knä och bergsgetens svindyra kamerautrustning var inblandade i ett ödesdigert, saltstänkt drama. Jag återkommer till det.

Islandsäventyret började så bra. Ingen kan undgå att bli ”blown away” av det sagolika landskapet och djurlivet. Längs vägen står islandshästar i hagarna och myser, helt oberörda om det så är snöstorm. Jag fascineras av de vita stormfåglarna som sveper genom luften vid det mäktiga vattenfallet Skógafoss. De rör bara på de yttersta vingspetsarna när de flyger fram och tillbaks till sina bon i det mörka berget. En svart fjällräv lystrar när en rödskäggig islänning kör oss i en superjeep med monsterdäck över fjället till en glaciärgrotta med fantastiska isformationer. Korpen flyger över glaciärlagunen Jökulsárlón, medan sälarna leker kring de infrusna isbergen som skimrar i olika nyanser av blått och grönt. Där sätter jag mig på en bänk, häller upp en kopp kaffe ur termosen och snackar lite med några nyfikna snösparvar. Ett par asiatiska turister i alltför tunna kläder går fram till kanten, tar på sig solglasögon och ler i snålblåsten. Några minuter senare har de tagit tillräckligt många selfies och åker därifrån. Islands storslagna natur förtjänar väl mer respekt och vördnad än så, tänker jag för mig själv. De vände inte ens på ryggen och betraktade Jökulsárlón.

Apropå att vända ryggen till så varnar vår maestro, landskapsfotografen Hans Strand (som för övrigt ställde ut bilder på Lars Lerins Sandgrund för några år sedan) oss för att vända ryggen mot Nordatlanten när vi fotograferar. Det är där och då den ödesdigra knä-incidenten sker. Isblocken på lavastranden vid Jökulsárlón gnistrar likt diamanter mot den svarta sanden, gruppen plåtar för fullt.

För varje gång en ny våg rullar in tar jag utrustningen och springer. När jag är klar för dagen kommer bergsgeten från Bergen fram och undrar hur det går för mig. Hon säger att jag måste gå närmare isblocken för att få en bra bild och plötsligt när vi står där och ställer in kameran sveper jättelika vågor fram, Bergsgeten faller i vattnet. Jag kastar mig fram, men när jag vrider på mig så låser sig vänsterknät. Smärtan lamslår mig. Jag lyckas rädda kameran undan saltvattnet, men Audhills utrustning blir förstörd. Senare visar det sig att hennes objektiv har klarat sig. Vi känner oss som idioter, men är ändå tacksamma mitt i bedrövelsen.

”Vi lever, Åsa!” säger bergsgeten från Bergen och vi skrattar.

Aldrig har jag känt mig så levande som på Island! Det är en förföriskt vacker plats, men också farlig.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.