Det finns mycket goda skäl att inte ta in Sverigedemokraterna i en regering med borgerliga partier. I dagarna har vi sett ett par exempel i utrikes- och säkerhetspolitiken som visar detta tydligt. Frågan är om SD inser detta. Det är även tveksamt om de har sina väljare med sig.
Det mest flagranta exemplet kom från ingen mindre än partiledaren själv, när Jimmie Åkesson fick svara på frågor i SVT-programmet 30 minuter. Han kunde då inte svara rakt på vilken av världsledarna han föredrog – den amerikanske presidenten Joe Biden eller den ryske Vladimir Putin. Det är faktiskt anmärkningsvärt.
Det borde sitta i ryggmärgen på varje demokratiskt sinnad politiker att man så klart föredrar någon som är demokratiskt vald. Man må tycka vad man vill om Biden, som varit tämligen katastrofal som president, men han leder en fri, öppen och demokratiskt stat, och går dessutom att rösta bort. I Ryssland spelar det ingen roll om man gillar eller avskyr Putin, för han kan i praktiken inte röstas bort.
Varför sätter sig SD och Åkesson i en sådan sits? För detta är inte första gången. Han har tidigare sagt att han föredrar Ungerns Viktor Orbán framför Tysklands Angela Merkel, och tidigare kunde han inte välja mellan Putin och Frankrikes Emmanuel Macron.
Man kan tycka att det är förenklande och fördummande frågor som saknar komplexitet och resonemang, och så är det onekligen. Men det spelar ingen roll. När medielogiken är som den är och det ibland ställs enkla ja- och nej-frågor måste man ta hänsyn till det och anpassa sig därefter. I de här fallen borde det ändå inte vara förenat med några svårigheter att svara rätt.
Att skylla på att Åkesson var oförberedd duger inte heller, för det var uppenbart att han var redo för den här sortens frågor och hade förberett ett längre resonemang kring det, som att det skulle bero på "kontexten". Men det imponerade inte då han i slutändan likväl inte kunde säga vilken av världsledarna han föredrog, vilket förtog allt annat han sade om att han till exempel föredrog det amerikanska samhällssystemet.
Det märkliga är varför han håller på så här. De väljare SD har är nog för det mesta rätt hökaktiga när det kommer till Ryssland – de röstade oftast borgerligt tidigare. Det finns förvisso en mindre del, särskilt kanske bland partiaktiva på lägre nivåer, som när en sorts missriktad Putinvurm. I Ryssland håller man ju gubevars fanan högt mot det dekadenta väst med all sin Hbtq och asylinvandring! Är det den lilla ytterkanten Åkesson vill hålla på gott humör?
Ett annat exempel gavs i måndags när SD:s tre Europaparlamentariker, bland dem värmländske Charlie Weimers, lade ner sina röster när Europaparlamentet röstade om ett förslag om att stödja Ukraina med 1,2 miljarder euro för att stärka landets motståndskraft mot Ryssland. Då kan man inte samtidigt hävda att man står bakom Ukraina. Argumentet att den ukrainska ekonomin är korrupt hade kanske kunnat ha viss bärighet om det inte vore för den akuta hotsituation som landet nu befinner sig i. Var sak har sin tid och plats.
Denna omogenhet, okunskap och oförståelse som SD ger uttryck för i många frågor när det gäller säkerhets- och utrikespolitiken gör dem opålitliga. Så kommer det att förbli om de inte skärper till sig, och det med början i den absoluta toppen.