Hanna var en av förarna i bilolyckan: ”Jag ser bilen och vet att vi kommer att krocka”

Hanna Johansson, 19 år, var på väg till sitt jobb på förskolan i Nordmark när bilen hon körde plötsligt tappade fästet i det moddiga väglaget. Krocken med den mötande bilen var oundviklig.

– Jag tänkte att nu kommer det att smälla, det är bara att trycka kroppen mot sätet och hålla i sig, berättar hon.

Strax före klockan åtta på onsdagsmorgonen fick SOS alarm in uppgifter om att det skett en trafikolycka emellan två bilar på länsväg 246 mellan Filipstad och Nordmark, i närheten av Aggruvorna.

I ett av fordonen satt Hanna Johansson som var på väg till sitt arbete.

Hon berättar att väglaget var moddigt och halt. Att köra fort var inte att tänka på – speciellt inte på en sådan snirklig väg som den mot Nordmark.

– Jag åkte i 60 kilometer i timmen och kom i en sväng ner mot Fogdhyttan när jag känner att bilens bakdäck tappar kontrollen. Jag är på väg ner i diket och då tänker jag att jag ska vrida upp mig när jag känner att hela bakdelen på bilen börjar dra åt höger så att jag snurrar och glider ner, då ser jag att det är en mötande bil på väg.

I det ögonblicket förstår Hanna att hon kommer att krocka – det är helt enkelt oundvikligt.

– Men jag håller i ratten på ett sätt så att hon (föraren av den mötande bilen, reds anm) ska krocka in i passagerarsätet. Hon krockar in i sidan på bilen, den blir intryckt och det blir glassplitter överallt.

Kvinnan i den mötande bilen skyndar sedan fram till Hanna för att höra hur det är med henne.

– Det första jag gör är att kolla om jag blöder någonstans. Jag kollar i backspegeln och då ser jag att jag blöder från pannan, men jag vet inte hur djupt det är. Jag har blod på händerna också. Jag har med mig en väska med ett par byxor så jag tar dem, tycker mot huvudet och lutar mig bakåt, berättar Hanna.

Glas i handen

Kvinnan ringer larmcentralen som skickar ut ambulanser och räddningstjänst.

– Jag sitter kvar i bilen med bältet på eftersom jag inte vet om jag har brutit något. Ambulansen kommer dit och kollar på mitt huvud – såret är inte djupt utan det är mer som ett skrapsår. De ser att jag har fått glas in i handen, men jag har inte brutit något så jag går själv till ambulansen.

Hanna förs till vårdcentralen i Filipstad där vårdpersonal plockar ut glasbiten hon har i handen samt kollar ifall hon har mer glassplitter i håret. När hon sedan får åka hem kommer polisen för att förhöra sig om vad som har hänt.

– Jag berättar och de misstänker inget brott, säger Hanna.

När FT pratar med henne är det dagen efter olyckan. Hon berättar att hon mår ganska bra trots omständigheterna – hon är fortfarande öm och mörbultad samt har kvar svullnaden i sidohalsmusklerna.

– Men det kunde ha gått värre om krocken skett på andra sidan bilen, då hade jag nog varit helt intryckt, säger hon och fortsätter:

– Jag var inte beredd på att det skulle hända.

Vad tänkte du sekunden innan du förstod att du skulle krocka?

– Jag tänkte att nu kommer det att smälla, att jag måste vrida ratten så att smällen inte kommer på mig. Det är bara att trycka kroppen mot sätet och hålla i sig, så tänkte jag.

Det låter ändå som att du var ganska sansad och agerade rådigt.

– Jag försökte agera lite själv, speciellt då hon (den andra föraren) också var ganska chockad och hon pratade i telefon med larmcentralen och inte hade tid att fokusera så mycket på mig. Och då försökte jag göra det bästa av situationen.

Kvinnan du krockade med, hur har det gått för henne?

– Min pappa ringde henne igår kväll (onsdag, reds anm) för hon hade varit orolig hur det gått med mig, då fick jag höra att hon hade en lite svullen hand och lite ont i huvudet. Så det verkar ha gått bra trots allt.

Hanna är just nu sjukskriven, när hon kommer vara tillbaka på förskolan är än så länge oklart.

– Vi får se under helgen hur jag mår.

Kommer du att vara rädd för att sätta dig bakom ratten igen?