Charlotta Levay: Till de ytliga kontakternas lov

Signerat | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Att kunna se människors ansikten på stan och inte idel ansiktsmasker, som det varit i många länder, skriver Charlotta Levay.
Foto: Ringo HW Chiu/AP
Även i samhällsperspektiv är de förhållandevis ytliga bekantskaperna av betydelse. De skapar bryggor mellan olika familjer, socialgrupper, yrkesgrupper och etniska grupper, skriver Charlotta Levay.

Vad har du saknat mest under pandemins restriktioner? Kanske att träffa någon du håller av som tillhör en riskgrupp. Eller att samlas och umgås inom den närmaste släkten. Kanske undervisning på plats, om du är student. Kanske har du saknat att ha ett jobb att gå till, om du arbetar i restaurangbranschen. Allt detta är konkreta saker som det har varit legitimt att klaga på sedan de första restriktionerna infördes.

Men kanske har du saknat annat också. Att resa fritt. Att gå på fester, teater, konserter. Samtalen i kafferummet på arbetet. Shoppingrundan eller pubkvällen med kompisgänget. Att kunna se människors ansikten på stan och inte idel ansiktsmasker, som det varit i många länder.

Då är vi inne på mer flyktiga, svårgripbara saker som verkar handla mer om nöje och njutning än konkret nytta. Att klaga över att man saknar dem har inte varit riktigt lika legitimt. De väger ju fjäderlätt jämfört med risk för smitta och död.

Men vad är egentligen viktigt här i livet? Är det bara sådant som är handfast och uppenbart nyttigt? Frågan är så klart retorisk. Vi människor är sociala, nyfikna varelser som inte bara har rent fysiska behov. Att stängas inne och stängas ute är att utsättas för en form av människoplågeri. Det är något helt annat än självvald avskildhet.

Vi människor har behov av att känna oss som en del av större sammanhang. Vi behöver våra sammankomster och ritualer. Ansiktsuttryck spelar roll. Och kroppsspråk. Och fysisk kontakt.

Vi behöver få utforska världen. De gäller i synnerhet ungdomar. Deras våndor under Covid-19-restriktionerna har ofta avfärdats som ytlig nöjeslystnad, utan hänsyn till att de befinner sig i ett expansivt stadium av livet där det är viktigt att få pröva sig fram, lära känna nya människor och situationer och starta självvalda bekantskaper och aktiviteter. Allt det där skenbart ytliga som i själva verket brukar lägga grunden för familjebildning, yrkesval och livslånga vänskaper.

Även i samhällsperspektiv är de förhållandevis ytliga bekantskaperna av betydelse. De skapar bryggor mellan olika familjer, socialgrupper, yrkesgrupper och etniska grupper. Ja, de är faktiskt avgörande för att det verkligen ska finnas ett samhälle och inte bara en hop människor på samma landyta.

Samhällsvetare talar om svaga band, till skillnad från de starka band som håller ihop de nära gemenskaperna. De svaga banden är viktiga för att upprätthålla tillit och gemenskap i samhället i stort, vilket i sin tur främjar demokrati, ekonomi och motståndskraft vid kriser.

Under pandemin har det setts som ytligt att sakna vanligt umgänge med folk man inte känner så väl. Men det ytliga är i själva verket att se tillvaron ur strikt materiellt, funktionellt perspektiv.

Jo, det är verkligen värt att uppoffra kalas och träffar och kafferumsprat för att rädda liv och förhindra svår sjukdom. Men det måste erkännas att det är en uppoffring, och det kan inte pågå i evighet. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i organisation vid Lunds universitet och NMBU, Norges miljö- och biovetenskapliga universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.