Naturen är alltid nära i Julia Olofssons konstnärskap, men där finns också spår av folktro, kvinnoliv, trygghet och otrygghet – och skräck.
– Jag älskar skräckfilm, säger hon.
Nu visar hon sina spännande bilder hos Galleri Mats Bergman på Herrhagen.
Julia Olofsson har en mycket speciell teknik. Hon ritar med både blyerts och färgpennor och målar med olja, men inte på papper eller duk utan på trä.
– Det är en så levande yta och det finns ett ljus i det som jag älskar. Det ser ut som gryningsljus. Det tilltalar mig väldigt mycket. Jag sparar ibland vissa bitar i träet som jag inte täcker med färg, utan det får vara en himmel och ett kvisthål kan bli en planet, säger hon.
Hon gillar också känslan i att rita på trä.
– Papper är väldigt skört; träytan är inte så känslig. Det är ett rått material och det är också rått när man tecknar. Det går av en och annan penna. Ibland får jag ta en kniv och rista in för att få till en skugga. Det är så brutalt. Man får vara ganska hårdhänt!
Bilder som tankebubblor
Träskivorna är därtill sällan fyrkantiga, utan hon föredrar att såga dem i ovala, gärna lätt oregelbundna former. Skarpa hörn är inte hennes grej:
– Jag tycker det känns så stramt, säger hon. Det ska vara en skevhet i det. Udda former känns lite mer intressant.
Hon liknar sina bilder vid minnesbilder:
– Det är som ögonblick och då vill jag ha dem som tankebubblor, en del blir stora, en del flyter ut och en del blir mer komprimerande.
Kaos och frihet
Den fria formen och träet rimmar också med det starka inslaget av natur i hennes motivvärld.
– Det finns kaos och frihet i naturens uttryck, i hur det växer och hur det förändras. Det är alltid intressant. Det är ett sånt perfekt estetiskt uttryck, vart man än tittar. Man kan alltid bli inspirerad och förundras och hitta kopplingar. Fantasin kan springa iväg!
”Perfekt estestiskt” behöver inte betyda ”vackert” i klassisk mening.
– Jag tycker till exempel det är fint med trädet där blixten slog ner. Det har sin skönhet att det förändras hela tiden. Jag tycker det är som mest intressant att teckna naturen nu, när det inte finns någon färgskala nästan, utan det bara är gråbrunt. Någon gång i februari-mars, då är det perfekt! Ingen tycker det är fint, alla säger bara usch det är ju inga färger, men nu ser man verkligen strukturen på träden, det är som en grundform som är kvar i naturen.
Känslor, fantasi, foton
Detaljer hon fångas av i naturen samsas med känslor, fantasi och foton i den process som leder till en bild.
– Egentligen är det mest platser som jag besökt och fångat något hos mig, där jag ser något jag vill fortsätta berätta om, säger hon och visar på en bild med en nedlagd järnvägsstation i Partille.
I samma bild finns en kvinna och ett barn och just det är återkommande inslag i hennes konst. Titlar som Fristad och Self defence ger ledtrådar. Det går att läsa in frågor om kvinnofrid och barns otrygghet, om utsattas chans att försvara sig.
Utställningens namn Territorium växte fram när Julia Olofsson betraktade sina verk:
– Det är väldigt tydligt att det handlar om gränser, det handlar om vad som är tillåtet och inte, och vem som är inbjuden och vem som bestämmer. Om man tänker på den titeln och tittar på bilderna tror jag att man känner igen det.
Personen sätter tonen
– Motiven är ofta i naturmiljö, med något slags frihetskänsla, men sen smyger det sig in någon person som laddar bilden och blir som en skådespelare i den här miljön. Vad den personen gör sätter tonen i hela bilden, säger hon och berättar om drivet att omvandla sin inre bild till en som andra kan se.
Fast det är ju inte säkert att betraktaren ser samma sak som hon själv ser i bilden.
– Jag tycker ofta jag blir missförstådd! säger hon och ler.
– Många som tittar kan säga vad obehagliga och läskiga de här bilderna var. Jag gillar ju att spela lite på det ofina, och det lite, lite obehagliga.
Skräckfilm och skog
Kanske kommer naturinslaget från uppväxten på Stockfallet, nära skogen, medan det skrämmande har en annan källa:
– Jag älskar skräckfilm! Jag har tittat jättemycket, speciellt när jag var tonåring. Jag tror att det man är fascinerad av när man är 18, 19, verkligen sätter sig, säger hon och föreslår att konsten kanske är ett slags bearbetning och träning:
– Jag som person är rädd av mig, lite harig och orolig! Jag är mörkrädd, flygrädd och går inte gärna en skogspromenad mitt i natten.