Med dansen som livsstil: ”Det kräver sitt psyke”

Hon är professionell dansare sedan många år och har arbetat med bland annat Mia Skäringer Lázár och Ola Salo.

Nu berättar Nathalie Akselsen om ett yrke som kräver mycket – både psykiskt och fysiskt. På lördag står hon på scenen inför miljonpublik under direktsändningen av Melodifestivalen.

"Jäddrar vilket gäng vi är!", ropar Linda Bengtzing i bakgrunden när jag når Nathalie Akselsen på telefon. Nathalie är påtagligt lyckorusig och andfådd efter en repetition i Avicii arena, det som tidigare hette Globen, i Stockholm. Där på scenen ska den tredje deltävlingen i årets Melodifestivalen avgöras på lördag.

– Jag älskar att repa, säger Nathalie mellan några snabba andetag.

– Vi har torr-repat med kamerateamet just.

Torr-rep kallas rep utan de faktiska scenkläderna eller sminkningen.

– Det är ett första steg för att se miljön och känna in placeringar.

Nathalie Akselsen kommer från Säffle och dansar i Linda Bengtzings bidrag "Fyrfaldigt hurra!". Vid sin sida har hon även danskollegan Sanna Jansson från Sunne.

– Tidigare har vi torr-repat i en gympahall, men nu har vi lyxen att få gå upp på scenen en dag tidigare än vanligt, fortsätter Nathalie, De har visat med en hand hur de tänker att kameran ska röra sig under vårt nummer.

Någon från kostymavdelningen sliter i henne, kläderna ligger klara för provning och finjustering.

– Jag får inte avslöja något om kläderna! Men jag måste hinna in till kostym så jag inte behöver dansa med nålar i kläderna när det är dags.

Arbetet med Linda Bengtzings nummer i Melodifestivalen inleddes för Nathalie Akselsens del redan i december. Då kördes de första repen med koreografi skapad av Keisha von Arnold och Jennie Widegren.

– Efter repen i december hade vi juluppehåll och så körde vi igång igen för några veckor sedan. Under uppehållet har jag repat på egen hand, vi filmar repen så man kan träna hemma.

Dansen har varit en stor del av Nathalie Akselsens liv så länge hon kan minnas. 2010 gick hon ut dansarutbildningen på Balettakademien i Stockholm, sedan dess har hon frilansat som professionell dansare och uppdragen har varit många.

– Men gud, hur många år blir det!? Tiden går så fort. Jag började dansa redan som sjuåring och satsade tidigt som hobbydansare och senare i tonåren inom tävlingsdisco.

Hon berättar om en vardag där koreografen bestämmer.

– Jag tycker att det är roligast att ta andras material och det är skönt att slippa ansvaret som ligger på koreografen. Att hela tiden lära mig nya koreografier med olika uttryck är en stor del av varför jag älskar att jobba som dansare.

– Den koreografi vi gör med Linda är hyfsat "fri". Man brukar säga att koreografin ska vara lite skitig – alltså att man får ta med sin egen feeling. I andra koreografier kan det bygga mer på alla rör sig exakt på samma sätt, det unisona i sig är en effekt. Allt handlar om vad numret ska uttrycka. Lindas nummer ska uttrycka en känsla av frihet, det ska kännas göttigt.

Ibland kan vissa moment i en koreografi ändras när man väl står på den scenen där den ska uppföras.

– Dansen får alltid anpassas efter den aktuella scenen, det blir alltid en annan grej där än i dansstudion. Dansen ska ju också synka med kamerorna i det här fallet. Ett nummer är en levande process ändå fram tills det ska framföras i direktsändning.

Hantera kroppen

En dansare behöver hela tiden hålla kroppen stark. Att ha kroppen som yrkesvertyg ställer höga krav, oavsett dagsform ska kroppen leverera, något Nathalie Akselsen har lärt sig att hantera.

– Ett mentalt knep är att luta sig tillbaka i vetskapen om att man är bäst när det gäller. Men visst finns det dagar då det känns tungt. Jag har uppträtt med nackspärr och mått dåligt på olika sätt men som det heter – The show must go on. Det hör till branschen. När man väl står på scenen får krämporna inte spela någon roll.

Hon säger det med ett leende som skvallrar om att det har varit tufft i stunder.

– Man lär sig att hantera kroppen, för samtidigt så är det som det är – man är ju en människa. Kroppen måste underhållas ordentligt för att hålla.

Tidigare gav dansen i sig nog med träning för att hålla kroppen i trim.

– Jag är väldigt tacksam för hur min kropp har varit genom åren, jag har i princip varit skadefri, min kropp har alltid kunnat leverera år efter år. Men nu är jag 36 och jag känner en liten skillnad. Förut kunde jag kötta på direkt, nu måste jag värma upp! Värmer jag inte upp ordentligt får jag skit av min kropp för det.

Precis som för idrottare skapar kroppen begränsningar, hur länge tror du att du kan jobba på högstanivån?

– Det är så olika för alla. Ballerinor går i pension vid 40 tror jag. Men i showbiz finns det utrymme för många olika sorters dans, det går att anpassa sig utifrån sina förutsättningar. Man får känna i kroppen hur länge man kan köra, jag fortsätter gärna. Jag har börjat undervisa dans på deltid, har en provanställning och det är en naturlig utveckling av dansyrket. Det är också ett sätt att ge något tillbaka, sprida dansglädje till nästa generationer.

Kroppen är ett verktyg, men för att den ska kunna leverera måste också den mentala biten fungera.

– Psyket måste vara starkt. Framför en publik eller om det är direktsändning i tv så är det skarpt läge.

Hon tystnar, samlar orden och förklarar.

– Det är inte lätt att vara dansare. Man har inte alltid jobb, frilanslivet är speciellt. Jag behöver jobba med mig själv hela tiden, som till exempel: vara noga med att inte ta saker personligt om jag inte får de jobb jag söker. Det är väldigt långt från ett liv där du går till jobbet mellan nio och fem och alltid är trygg. Det här livet kräver sitt psyke. För det handlar hela tiden om nuet! Vilket gör jobbet så kul.

Med ett skratt konstaterar hon:

– Jag ser på livet som dansare med skräckblandad förtjusning. Visst kan det vara en stor press när jag kliver upp på scenen, men det är något som alla i branschen lever med. Vi som har valt att satsa allt för att nå drömmarna, vi har inte bara press på oss att leverera, vi sätter ofta höga krav på oss själva. Även det är något man måste lära sig hantera.

Känner du dig stark mentalt?

– Ja, inom dansen gör jag det. Det är ju dans jag kan, det är min grej, min dröm sedan jag var liten. I dansen är jag trygg. Min kille frågar om jag är nervös inför mello, men jag svara "Äh, det kommer att gå så bra". Han fattar inte att jag inte är mer nervös! Men när det gäller andra saker i livet, där jag inte är dansare, där är det annorlunda, där är jag betydligt mer nervös. För det är utanför min trygghetszon.

Dans - en del av identiteten

Pandemiåren har varit tuffa på många plan. Det är med märkbar glädje hon pratar om att vara ute på den sidan restriktioner och förbud. Dansyrket har utgjort en stor del av den Nathalie Akselsen är, det är en påtaglig del av identiteten.

– Fram tills för några år sedan har jag identifierat mig helt med att vara dansare. Men någonstans längs vägen förstod jag att jag var tvungen att lära mig att separera mig själv från mitt jobb. Och blir en egen person om du förstår hur jag menar?

Varför kändes det så viktigt?

– En bra fråga.

– Jag tror att jobbet blev för viktigt för mig. Det tog för stor plats. Och om det upptar en så stor del av ens identitet – hur ska man kunna ta motgångar? Och det i en bransch som är väldigt tuff. Om jag helt hade definierat mig själv med dansen när pandemin kom, då hade jag fått ställa mig frågan "Vem är jag nu, när jag inte är dansare?".

– Som tur var hade jag brutit mig loss från dansen innan pandemin, insett att jag är mer än en dansare – jag är en person som även gillar friluftsliv till exempel. Jag har ett behov av enkelhet i kontrast till att stå på scenen. Allt det här, den förändringen, har varit väldigt viktig för mig.

Du nämnde tidigare att för att nå dit där du är krävdes det att du satsade allt, det kanske var en förutsättning att du gick helt upp i dansen?

– Säkert. Man måste kunna tuta och köra för att lyckas. Tro på sig själv och helt gå in i livsstilen. Och som jag har älskat det här livet! Jag har svårt att föreställa mig ett annat liv än att hoppa från den ena produktionen till den andra. Jag gillar att hela tiden gå in i något nytt. Men där jag är just nu i livet har det varit viktigt att se mig själv som mer än en dansare, se en hel person.

Hur lång framförhållning har du i regel?

– Nu ser jag ljuset efter pandemin och hoppas på fler gigg. Men jag har haft tur, eller tur är nog fel ord, jag har i alla fall haft inkommande uppdrag hela tiden. Jag går hela tiden in i nya bubblor – som när jag jobbade med Ola Salo och hans show. Vi gjorde 160 föreställningar. Det är bland det roligaste jag har gjort. Inte minst för att Ola är en så härlig människa att jobba med, det är viktigt att det klickar eftersom man ses flera gånger i veckan och man ska funka på scenen tillsammans.

Dansare kan lätt prioriteras bort. Många ser det som strösslet, det lilla extra om man har en stor budget. Man tänker inte på att dans tillför så enormt mycket.

Du gjorde en hel del föreställningar med Mia Skäringer Lázárs "No More Fucks to Give", hur var det?

– Jättemäktigt att få vara en del av den showen. Just att få vara med när en kvinnlig artist slår en massa publikrekord runt om i Sverige. Extra kul att vi båda är från Värmland också.

Sveriges showbiz-värld torde vara ganska liten, många som arbetar i branschen måste du träffa regelbundet?

– Ja, så är det. Producenter, musiker, artister och så vidare, det är ofta ansikten jag känner igen. Branschen bygger på kontakter och jag jobbar ofta återkommande med många. Som med Linda Bengtzing – henne gjorde jag en julshow med för några år sedan.

I den hårda konkurrens om jobben som råder – upplever du att det är armbågarna ut eller en känsla av kamratskap bland dina kollegor?

– Dansare kan lätt prioriteras bort. Många ser det som strösslet, det lilla extra om man har en stor budget. Man tänker inte på att dans tillför så enormt mycket. Så med tanke på att branschen är liten och konkurrensen stenhård så har du inte råd att köra med armbågarna ute. Tvärtom – du vinner på att vara en del av gemenskapen där vi stöttar och peppar varandra. Så upplever i alla fall jag det.

Nu är det deltävling på lördag – vad tycker du om Bengtzings låt?

– Den är härlig! Party och fart, glad!

Får du åka med till Turin om låten vinner?

– Jajamen. Eller ja, det antar jag. Det får hon lösa!

Nathalie Akselsen säger hej då med ett skratt och skyndar till kostymavdelningen.