Så fick till sist bröderna Christian Karlsson och Robin Dahlén sin ursäkt från Arvika kommun för att de som barn felaktigt utpekats som fyraårige Kevins mördare. Eller fick de verkligen det? Ursäkten från kommunstyrelsens politiker är nämligen helt utan värde – tomma ord för att smita undan ansvar.
Det var stötande nog när utskottet Lärande och stöd i förra veckan presenterade sin egen utredning som sade att socialtjänsten i Arvika inte gjorde något formellt fel i Kevinfallet 1998, och att det därför inte heller behövdes någon ursäkt till de utpekade bröderna, än mindre något skadestånd. Att Christian Karlsson och Robin Dahlén fick sin barndom förstörd spelade tydligen ingen roll.
När ärendet nu hamnade på kommunstyrelsens bord så kom de egentligen fram till samma sak, men under mellantiden hade många blivit berättigat upprörda. Så politiker de är hamnade de i ett dilemma, särskilt ett valår. Att köra över sitt eget utskott, sina egna tjänstemän och sin egen utredning blev omöjligt. Men samtidigt har man den upprörda allmänheten, och därmed väljarna, att ta hänsyn till. Så det fick bli en sorts ursäkt ändå, men inte heller något skadestånd.
Men en ursäkt där man samtidigt konstaterar att det inte begåtts några fel är värdelös. På sitt sätt är det nästan värre än ingen alls eftersom hyckleriet och den kognitiva dissonansen blir så påtaglig. Formuleringarna kommunstyrelsen använder sig av är också anmärkningsvärda. De ber bröderna "om ursäkt för den utsatthet och de upplevelser som hela familjen upplevt och fortfarande upplever".
Själva ordvalet "upplevt" antyder något subjektivt, även om det i strikt mening inte kan sägas vara fel. Bröderna och deras familjer har inte bara "upplevt" något, de har rent faktiskt varit med om ett fruktansvärt rättsövergrepp. Det är dessutom något de genomlidit på grund av hur socialtjänsten agerat eller i det här fallet snarare inte agerat.
Även polis och åklagare har förstås gjort grovt fel, men det som nu varit uppe i Arvika är kommunens socialtjänst. Om det är några som skall ta tillvara barnens intresse, i synnerhet i en sådan här situation där en fem- och en sjuåring är inblandade, är socialtjänsten. Men det gjorde man aldrig.
Det påstås att de bara var närvarande vid 3 av de 35 förhör som gjordes med pojkarna, och även om det skulle stämma (vilket verkar osannolikt; det finns också uppgifter som motsäger det) så är det i sig ett allvarligt fel. För hur skulle de kunna ta tillvara pojkarnas intressen om de inte var närvarande vid förhören, förhör som dessutom kallats för tortyrliknande?
Nu kommer också nya sensationella uppgifter. I en intervju med TV4 (13/2) hävdar kriminologen Leif GW Persson att den dåvarande S-regeringen och justitiedepartementet dagligen hörde av sig till utredarna under valrörelsen 1998, eftersom de befarande att oppositionen skulle kunna utnyttja fallet. Persson har nämligen själv identifierat en alternativ och sannolik gärningsman, en 13-årig flyktingpojke, och att lyfta fram denne skulle vara politiskt känsligt. Polisutredningen bortsåg också från vederbörande, och det blev aldrig utrett. Istället pekades Christian Karlsson och Robin Dahlén ut.