Det enda Putin fruktar är demokrati

Debatt
PUBLICERAD:
Anledningen att Putin fruktar för sina gränser till väster, och inte söder och sydost, är att han räds alla idéer om demokrati och lagstyre som skulle växa fram som en modell för den ryska befolkningen, skriver Gunnar Hökmark.
Foto: Thibault Camus/AP
Rysslands demokratiska grannländer oroar Putin eftersom det egentliga hotet mot enväldet kommer inifrån, skriver Gunnar Hökmark.

Idén om att Ryssland skulle vara omringat av Natoländer, vilken trumpetats ut både från officiella ryska kanaler och enskilda röster i svenska media är i grunden absurd. Rysslands absolut största landgränser är de mot Kazakstan, Mongoliet och Kina. Inget av dessa länder tillhör Nato men de upplevs genom sina regimer inte som något hot mot Putins diktatur. Och liksom tidigare i Ukraina och nu i Belarus ser Putin demokratikraven i Kazakstan just som ett hot.

Det är hotet från demokratin som föredöme och exempel som gör att Putin ser de begränsade gränserna till Estland och Lettland som ett problem. Syftet med kraven på en egen intressesfär, öppen för hot och kontroll, är därför uppenbart. De handlar om att skydda den egna despotin från de medborgare som kan tänkas hitta inspiration västerut.

För vare sig Estland eller Lettland utgör något militärt hot mot Ryssland, lika lite som Litauen eller Polen skulle vara något hot mot den ryska enklaven Kaliningrad. Det finns vidare inget som helst intresse från andra demokratier i väst, inom EU eller Nato, att angripa Ryssland. Att flera östeuropeiska länder valt att gå med i försvarsalliansen sedan början av 2000-talet har handlat om att få del av Natos försvarsgaranti mot de hot som de historiskt känner från Ryssland och som Putin idag envist upprepar.

Redan 2007 genomförde Ryssland en omfattande cyberattack mot Estland efter nyheten att en minnesstaty över sovjetiska soldater som invaderat landet skulle flyttas från Tallinns centrum. Förhoppningen var att den ryskspråkiga befolkningen där skulle göra gemensam sak med Moskva men så blev inte fallet.

Året därpå invaderade ryska styrkor Georgien och ockuperar alltjämt stora delar av landets territorium i strid med internationell rätt. 2014 invaderade Ryssland Ukraina efter att under flera år av ekonomiska påtryckningar och politisk korruption misslyckats med att tvinga fram underordning gentemot Moskva.

Det enda hot som försvarsalliansen Nato utgör mot Ryssland är att man hindrar regimens möjligheter att hota och kontrollera grannländer samt expandera med militär kraft Putin har länge varit tydlig med att han ser upplösningen av Sovjetunionen som en tragedi där ”ett tusenårigt rike gick förlorat”. Hans utrikesminister Sergej Lavrov har talat om demokratierna i Östeuropa som ”herrelösa territorier”. Dessa nationalistiska vanföreställningar handlar om att rikta blickarna bort från de egna misslyckandena med ekonomin och det allt hårdare förtrycket.

Samtalen med Ryssland måste därför markera Europas och den fria världens tydliga besked att krig och hot om krig inte accepteras. Putinregimen måste tvingas respektera internationell rätt, länders suveränitet samt mänskliga fri- och rättigheter. Det är en förutsättning för att Ryssland ska kunna återgå till att vara en respekterad och accepterad partner i det internationella samarbetet och i den globala ekonomin. Det är också nödvändigt för Rysslands långsiktiga utveckling.

Anledningen att Putin fruktar för sina gränser till väster, och inte söder och sydost, är att han räds alla idéer om demokrati och lagstyre som skulle växa fram som en modell för den ryska befolkningen. Dessa idéer kommer inte komma över gränsen från Kina, Mongoliet och Kazakstan, men definitivt från Europas fria länder. Det är demokratin Putin är rädd för, inget annat. Och det är demokratin som Europas länder gemensamt måste stå upp för gentemot honom.

Gunnar Hökmark

Ordförande för tankesmedjan Frivärld

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.