Ett angrepp på valfriheten

Ledare
PUBLICERAD:
Lina Axelsson Kihlblom och Magdalena Andersson vill försvåra det fria skolvalet.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Regeringen vill slå undan benen för valfriheten i skolan genom att sänka skolpengen till friskolor. Än en gång uppvisar Socialdemokraterna sitt ointresse för föräldrars möjlighet att bestämma över sina barns utbildning.

Mer likvärdig resursfördelning är parollen under vilken statsminister Magdalena Andersson (S) och skolminister Lina Axelsson Kihlblom (S) försöker sälja denna inskränkning av det fria skolvalet. ”Syftet är att vinstdrivande skolor inte skall få pengar för uppgifter man inte har”, sade Andersson på pressträffen i förra veckan. Retoriken är lätt att hålla med om, men den har mycket lite med det verkligheten att göra.

Förslaget som nu skickas till Lagrådet och planeras träda i kraft i juli grundar sig på en farhåga om kommunernas så kallade utbudsansvar. Kommuner är skyldiga att tillhandahålla skolplatser för alla barn i kommunen som söker det. I vissa fall kan därför kommuner behöva hålla vissa platser på sina skolor tomma i reserv ifall något barn skulle flytta in eller byta från en friskola.

Om detta är fallet vore det naturligtvis ett problem som behöver åtgärdas. Men det är högst oklart om det faktiskt är ett påtagligt problem för många kommuner, och hur stora merkostnaderna i så fall är.

Regeringen utgår från en utredning från 2020 där Björn Åstrand uppskattade vad kostnaderna skulle kunna vara, men det var ett hypotetiskt resonemang. Hans beräkningar har också kritiserats för att bygga på orealistiska antaganden. Någon som faktiskt tittar på frågan är Riksrevisionen som har en pågående granskning av skolpengen. Denna beräknas vara färdig i juni. Men på det orkar alltså inte regeringen vänta.

Istället skall kommuner enligt regeringens förslag göra avdrag för friskolor när de sätter basnivån på skolpengen. Det krävs inte en doktorsavhandling för att inse att det kommer var frestande för kommunledningar, särskild med ansträngd ekonomi, att finna ursäkter för att besluta om stora avdrag. På så vis skulle de ju kunna minska sina utgifter utan att den kommunala skolan blir lidande.

Föga förvånande har förslaget därför mött hård kritik från såväl Friskolornas riksförbund som Idéburna skolors riksförbund. Det senare representerar ideella, stiftelsedrivna skolor. Det bör skicka en signal om vad förslaget egentligen handlar om. Trots Anderssons och Axelsson Kihlbloms tal om ”marknadsskolan” och ”vinstjakt”, drabbar det alla friskolor oavsett om de gör vinst eller ej.

Visserligen står det i förslaget att besluten om avdrag måste vara välgrundade och skälen redovisas på ett transparent vis, men det finns inga detaljer. Skolministern har inte ens ett svar på hur mycket pengar det kan komma att handla om utan överlåter till Skolverket att ta fram riktlinjer.

En rimligare lösning vore att införa en statlig ersättning baserad på faktiska kostnader till kommunerna. Då skulle inte kommunledning sitta på två stolar samtidigt. Men att ge mindre pengar till friskolorna är ju själva poängen när regeringen vill "ta tillbaka kontrollen" över skolan.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.