Blir du bedömd, lille vän?

Ledare
PUBLICERAD:
Bedömning in absurdum.
Foto: JESSICA GOW / TT
I en debattartikel i Dagens Samhälle (7/2) skriver bland andra Åsa Fahlén, förbundsordförande i Lärarnas Riksförbund, och Lilian Helgason, ordförande i Sveriges Elevråd, om bedömningshetsen i skolan. De gör flera viktiga poänger som alltmer kommit att uppmärksammas i skoldebatten.

I sin text konstaterar debattörerna att lärare förväntas lägga tid på bedömningar som hade kunnat ägnas åt att förbereda undervisningen. Samt att lärare tvingas lägga upp sin undervisning utifrån hur de enklast kan göra en bedömning av enskilda moment, snarare än genom att utgå från vilket slags lektioner som bäst kommer att ge eleverna kunskaper. De konstaterar att ”vi har hamnat i en absurd situation där läraren förväntas att oftare bedöma elevernas kunskap samtidigt som utrymmet för att förmedla den blir allt mindre.”

Det finns flera anledningar till att det blivit så här. En är naturligtvis kunskapskraven som styckar upp de olika skolämnena i smådelar. Här är förhoppningsvis de nya kursplaner som träder i kraft i höst, ett steg i rätt riktning.

En annan förklaring är den idé som fått mycket starkt fäste i svensk skola, om att undervisningen skall vara formativ. Detta innebär bland annat att eleven regelbundet skall få återkoppling och därmed hjälp att förstå hur han eller hon kan prestera bättre – och då kunna nå ett högre betyg. Tanken är i grunden god, men ett problem är att det kan vara svårt för en elev att förstå vart man är på väg, innan man har kommit fram till målet.

Säkert finns också en föreställning om att betygssättningen skall bli mer rättssäker när många bedömningar förs in i de så kallade matriserna som finns i de digitala plattformar som skolor använder sig av. Även om glädjebetyg är ett reellt problem som måste hanteras, är denna omfattande dokumentation en mycket bedräglig trygghet. Det är ju samma lärare som bedömer väldigt många delmoment, som med en annan ordning skulle ha betrotts att göra en helhetsbedömning vid slutet av terminen. Fler bedömningar gör således inte systemet mindre godtyckligt.

Ytterligare en sak som nog bidrar till bedömningshetsen är de vårdnadshavare som förväntar sig att hela tiden hållas informerade om allt som sker, och inte förstår att deras barn är ett av hundratals som läraren har ansvar för.

De ständiga bedömningarna är en del av en större bild, där vi har gått vilse i frågan kring skolans verkliga syfte – att förmedla kunskaper – och vad en läroprocess innebär.

Ingrid Carlgren, tidigare rektor för Lärarhögskolan i Stockholm, har lyft fram hur vi tenderar att flytta elevernas fokus från ämnet de utforskar till vad de förväntas visa upp för läraren. Hon konstaterar att eleverna ”lär sig att uttrycka sig som om de hade djupa och verkliga kunskaper men i verkligheten är kunskaperna ofta mycket ytliga” (Skola och samhälle, 12/11 2015).

Läraren och debattören Filippa Mannerheim har beskrivit det som att bedömning och betygssättning har gått från att vara en ”restprodukt” till att bli något som styr undervisningen (SvD 21/12 2021).

Goda lärare har lockats till yrket för att de brinner för sitt ämne och för möjligheten att få vidga barns och ungas vyer. Att vilja ge eleverna kunskapens och bildningens gåva – det är den glöden vi skall hålla vid liv. Bedömningar och betyg är bra och nödvändiga. Men var sak måste få ha sin tid.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.