Skogsnäringen exporterar för 145 miljarder kronor om året. Det är lika mycket som exporten av mineraler, och mer än exempelvis den av läkemedel. Skogen står för råvaran till en betydande del av fjärrvärmen och kraftvärmen. Runt tio procent av elen kommer från kraftvärme. En siffra som kan låta modest, men den betydligt mer uppmärksammade vindkraften står bara för tolv procent. Skogen är dessutom stor källa till produkter som krävs för den gröna omställningen.
Det kan vara slut med det nu. Efter att mark- och miljööverdomstolen avkunnat ett antal problematiska domar har Skogsstyrelsen reviderat sin lagtolkning. Nyordningen innebär att myndigheten kräver att skogsägaren skall bevisa att inga fåglar blir hotade eller störda av en avverkning. Med begreppet fåglar menas inte fågelart, utan varje enskild fågel. Oavsett bevarandestatus. Ett krav som kan komma att omfatta mer än fåglar eftersom artskyddsförordningen gäller fler arter än just fåglar. De exakta avgränsningarna vet förmodligen inte ens myndigheten. Klart är dock att skog som inte får brukas saknar värde.
Orsaken till detta är att Sverige överimplementerat EU-direktiven. Sverige har även implementerat EU-direktiv på ett felaktigt sätt. När den svenska artskyddsförordningen skapades slogs nämligen två EU-direktiv samman. Konsekvensen blev som vi nu ser skydd av varje fågel på individnivå istället för som avsett beaktande av de olika arternas bevarandestatus.
Utöver felen i implementering av EU-direktiv är förfarandet även tvivelaktigt i och med att myndigheten välter över sitt utredningsansvar på den enskilde skogsägaren. Detta trots att skogsvårdslagen som reglerar frågan inte ändrats. Enligt lagen räcker det med en avverkningsanmälan. Nu försöker myndigheten smyginföra en miljökonsekvensbeskrivning istället, och avkräver skogsägare artkännedom på en nivå som normalt folk inte ens har om sin egen gräsmatta. Trots att skogsvårdslagen inte kräver det.
Det här fenomenet är inte nytt. Många enskilda småföretagare kan vittna om mångåriga vedermödor med trilskande myndigheter och domstolar. Problemen har dock inte börjat uppmärksammas förrän de drabbat större företag som Cementa och Kaunis Iron. Det är förödande för såväl enskilda som hela vårt samhällsbygge om denna syn på rättssäkerhet och äganderätt får råda bland myndigheter, domstolar och politiker. Den måste snarare bekämpas.
Det är därför skogsägarna måste ta strid. Inte bara för sig själva, utan för samhället. Den nya regeltolkningen har gått från att vara besvärlig för vissa skogsägare till att ställa till det för alla. Denna ordning är helt och fullt skapad av politiken genom implementeringsfelen. Lösningen ligger därmed också hos politiken.
Regeringen, som beslutar om förordningar, bör omedelbart dela upp artskyddsförordningen till två, en för varje direktiv så att sammanblandningen upphör och vi får en minimiimplementering. Med omstarten återfår vi förhoppningsvis en rimlig ordning med långsiktigt hållbara spelregler för skogsbruket.