Hon djupdök i mentalsjukhusets historia: ”Inte bara skam och hemskheter”

Hon kom som ett öppet blad till Kristinehamn och fann en komplex historia om ett nedlagt mentalsjukhus.

– Den starkaste upplevelsen är att det är så många olika berättelser, säger konstnären Anna Linnea Liljeholm.

I utställningen ”Iakttagelser från insidan” tar hon fasta på just den känslan och knackar hål på en fördom.

I oktober kom Dalakonstnären Anna Linnea Liljeholm till Kristinehamn för att under två månader verka som residenskonstnär. Uppdraget: att konstnärligt arbeta med Marieberg och dess historia som tidigare sjukhusområde.

– Jag ville komma hit som ett tomt blad. Att jag inte skulle ha några förutfattade meningar, berättar hon.

– Jag visste ju att det fanns en mentalsjukhushistoria på platsen och att det var ganska nyligen det lades ner. Jag hade lite förkunskaper, men försökte att inte bygga upp för mycket föreställningar om vad det skulle handla om. Det kändes viktigt att residenset skulle vara ett processarbete som skulle få växa fram på platsen och utforma sig utifrån området Marieberg.

Inkastad i historien

Nu är hon mogen att visa vad hon fann. På lördag, den 12 februari, är det vernissage på Kristinehamns Historiska, för utställningen Iakttagelser från insidan.

Iakttagelserna är både sådana hon själv gjort och sådana hon fått från andra.

Redan första kvällen i Kristinehamn fick hon en genomgång av områdets historia av två sakkunniga.

– Det var att kasta sig in i historien. Jag bestämde mig ganska snart för att jag ville ha fler berättelser, så då byggde jag upp ett koncept med elvakaffe.

Hon bjöd in till träffar för att få möta människor som hade något att berätta och hon siktade brett:

– Oavsett om man har jobbat där, har någon anhörig som varit inlagd eller om man har en spökhistoria eller om man bor i en av lägenheterna. Och så tänkte jag att ingen skulle höra av sig. Jag tänkte att det är nog ingen som vågar komma till en okänd konstnär och berätta hemligheter!

Diffust landskap

Men det fanns människor som vågade och bilden som växte fram var inte entydig, tvärtom.

– Jag kände ganska snabbt att det inte finns en historia om Marieberg, utan det finns väldigt, väldigt många. Jag kände mig som att jag vandrade omkring i något slags landskap som jag inte riktigt kunde få grepp om. Det var lite diffust på något sätt. Ibland kunde det kännas som att ”jaha, så här var det”. Sedan kunde nästa person som kom berätta samma historia fast helt annorlunda. Jag insåg att det inte finns någon faktisk historia och att det kanske är så med historia över huvud taget. Egentligen är det bara urval av berättelser och vad man väljer att berätta, vem som har sagt vad, och vad man har för upplevelser – det är så mycket andra saker som spelar in i hur man upplever något, med känslor och sånt.

”Jättemånga fina minnen”

De många olika berättelserna påminner också om att ett mentalsjukhus historia inte bara bör förknippas med mörka känslor, som smärta, rädsla och skam.

– Det är en fördom man kanske ska knacka hål på. Det är jättemånga som har jättefina minnen från den här tiden och de flesta tror att alla minnen handlar om skam och hemskheter. Det finns ju, men det är också jättemånga som dedikerat sitt liv till den här platsen, eller haft jättefina relationer med människor. Jag tror att det är det jag också vill förmedla.

Genom sitt projekt visar hon också att det är okej att prata om psykisk sjukdom och om mentalsjukhusets historia.

Textil och teckning möts

Röster, bilder, känslor och berättelser hon fått under residenstiden har hon nu bearbetat på olika sätt. Teckning och textil, rum och installationer är hennes konstnärliga områden. Allt detta finns i hennes utställning om Marieberg.

– När jag kommit hem och fortsatt jobba med det här, har jag försökt att ta vara på känslan av att inte få ihop det riktigt, att vandra omkring i den här världen. I utställningen vill jag bygga upp känslan att vi är i ett rum som är nästan som en scenografi av något vi inte riktigt vet av det är.

Färgskalan i rummet är ljus:

– Grunden till mitt konstnärskap bottnar sig i mötet mellan textil och teckning, linjen och det vita arket och hur de kan förändra varandra på olika sätt. Det är ganska ofta svart och vitt bara. Att det är vitt den här gången och inte svart har jag inte tänkt så mycket på, men det känns på något sätt mera kroppsligt och jag tror att det är ett viktigt element. Jag vill få in minnen, kropp och fragmenten från mina berättelser, för jag tror att det är de som inte kommer fram i en faktabaserad historia.

Utställningen är hennes egen berättelse om Marieberg.

– Jag hade inte kunnat berätta andras berättelse. Även om jag fått dem till mig, är inte jag rätt person att skriva ner något slags epos kring det här.

Berättelserna från andra finns ändå med, anonymt, som delar av konsten.

– Jag känner att den starkaste upplevelsen är att det är så många olika berättelser. På något sätt önskar jag att det skulle gå att skriva historia där allas upplevelser kommer med, men jag förstår ju att det är omöjligt. Jag tänker att det kanske är något att jobba vidare med, konstnärligt, hur gör man för att förmedla andra perspektiv?

I och med utställningen avslutas hennes residensprojekt, men faktum är att hon fått mersmak.

– Det skulle vara kul att få folk att fortsätta att berätta sin historia. Det kanske jag jobbar vidare på. Jag kommer aldrig att komma härifrån! Jag kommer att få vara kvar här! säger hon och skrattar.