Kristinehamn laddar för A9:s återkomst – då flyttar lumparminnena in på museum

Framtidstron är stark och förväntan stor inför A9:s återkomst till Kristinehamn. I det läget satsar museet Kristinehamns historiska på militär nostalgi: utställningen Lumparminnen.

– Det här är riktig vardagskultur, säger Tommy Fredriksson, ordförande i kulturnämnden.

På onsdagsförmiddagen var det invigning och en sak stod klar direkt: återkomsten av A9 är högst efterlängtad i den östvärmländska kommunen.

– Hela Kristinehamn är med på det här tåget, det är inte många som varit emot den här idén, sa Tommy Fredriksson, när han inledde invigningen.

Kommundirektören Martin Willén fyllde på optimismen och lyfte fram alltifrån alla nya arbetstillfällen till väntade högre fastighetsvärden.

”Kan inte överskattas”

– De positiva effekterna av etableringen av regementet här tror jag nästan inte kan överskattas. Vi märker redan nu ett ökat intresse av att investera i Kristinehamns kommun, i verksamheter och i nya bostäder.

Han ser fram emot att livet på regementet åter ska bli en del av vardagslivet i Kristinehamn. För många Kristinehamnsbor har den relationen levt kvar, tycker han:

– ...vilket den här utställningen manifesterar, säger han och tycker att utställningen blir en bro mellan förr och nu.

– Genom att bygga den bron, manifesterar vi hur viktig del av vårt kulturarv i Kristinehamns kommun som regementet är och vilken del av kulturarvet som det kommer att vara för framtidens Kristinehamn och framtida generationer.

Minnen och pratstunder

Under onsdagen ville många ta en promenad bakåt i tiden över den där symboliska bron. Det blev många och glada pratstunder på Historiska.

– Där är ju jag! säger Andreas Rudsvik och pekar på ett vinterutrustat kompanibefäl på en bild från 2003.

– Det var roligt att se. Jag var yrkesofficer så jag var kvar på A9 tills regementet lades ner.

Själv arbetar han numera som förvaltningschef på tekniska förvaltningen i Kristinehamns kommun. Han jobbar en hel del med frågor som har med återetableringen att göra och är glad över den, men har ingen fundering på att byta tillbaka:

– Det är nog så att allt har sin tid!

Erling, 82, berättar

Utställningen består till stor del av fyra personers berättelser från sina år med A9. En av dem är Erling Hedin, idag 82 år. Han gjorde egentligen lumpen på I2 i Karlstad, men kom till A9 1958 för att under ett halvår utbilda sig till mekaniker. Han har bara goda lumparminnen från Kristinehamn.

– Ja, mycket goda minnen. Vi hade väldigt bra befäl och bra kamratskap, säger han.

Minnet han berättar om på utställningen handlar om när han och en lumparkompis smitit iväg på bio för att se filmen Bron över floden Kwai. De skulle vara tillbaka på regementet senast 22.00, men filmen var lång och de sågs i salongen av några officerare, så efteråt blev det språngmarsch. När närvaron kollades, hade de precis hoppat ner i sina sängar – med kläderna på.

”Kulorna visslade ibland”

Erling Hedins A9-minne innehåller också en fin historia om kärlek, som fick ta paus i sisådär 50 år av olika skäl. Ett av de skälen var att han trivdes så bra i det militära att han efter muck med fina betyg i hand sökte vidare till FN-tjänst.

– Jag var hemma i en månad efter lumpen, sen åkte jag till Gaza.

Tre år som FN-soldat blev det och förutom i Gaza var han i Sharm el-Sheikh. Från de åren har han mer dramatiska minnen, men tycker att han hade tur.

– Jag hade några bara skador, men kulorna visslade ibland. En kompis som också var från Värmland blev beskjuten och kulan gick rakt genom mössan, utan att skada honom. Han tyckte efteråt att ”det var väl ittnö, jag har varit på älgjakt i Sysslebäck.”

Hamnade i kyrkan

Ett tag var Erling Hedin på väg in i Främlingslegionen, men han kom hem och blev mekaniker, tills han så småningom bytte bana rejält. Han började som kyrkvärd i Ekshärad och ett par år senare fick han jobb som kyrkvaktmästare. Han har också varit med i kyrkofullmäktige, varit ordförande i kyrkorådet och hållit i kurser.

Försvarsintresset fick kanaliseras genom Hemvärnet istället. Där var han med i 50 år.

Erling har mycket mer militärhistoria från sitt liv att berätta än det som ryms på utställningen.

– Jag har skrivit en bok, men har inte tryckt den än. Boken heter ”Med vapen i hand”.

Böckerna som visas på utställningen, från sjukstugan, har han däremot inte bidragit till. I dessa dagböcker finns fantasifulla hälsningar från mer eller (oftast) mindre sjuka värnpliktiga.

Erling hörde definitivt inte till dem som simulerade för att slippa övningarna och ta det lugnt på sjukstugan:

– Nej, en gång skulle jag skjutsa några dit från en övning och jag hittade inte dit!