I fredags invigdes de olympiska vinterspelen i Peking. OS skall vara en glädjefylld sportfest, men den känslan är svår att uppamma när de går av stapeln i en förtryckarstat som Folkrepubliken Kina, som aldrig borde ha fått spelen. Det lägger en kraftig sordin på stämningen.
En spänning ligger över hela OS, och det är inte en spänning av den goda sorten som kommer av huruvida ens eget land kommer att knipa några medaljer. Det är en spänning som kommer av känslan att alla måste vara på sin vakt, att alla är övervakade och ve den som rör sig utanför designerade områden eller säger något för kommunistregimen förgripligt.
Kina är ett land som förtrycker sin egen befolkning och nyligen kväste den demokratiska säkerhetsventilen Hongkong. Det är ett land som sätter muslimska minoriteter som uigurer i läger på ett sätt som gör att många kallar det för folkmord. De bedriver en aggressiv utrikespolitik, i synnerhet mot Taiwan, landet som sticker i ögonen för att dess blotta existens visar på att det går att förena frihet, demokrati och välstånd i ett kinesiskt land.
Det är också ett land varifrån det coronavirus som stängt ner världen under två år kommer, och som de försökt mörka. Att Covid-19 med ganska stor sannolik nu av allt fler bedöms ha läckt från ett kinesiskt viruslaboratorium i Wuhan snarare än från en djurmarknad gör det hela ännu allvarligare.
Många länder har därför tillämpat en diplomatisk bojkott av OS, som Förenta Staterna, Storbritannien, Australien, Danmark och Japan. Det innebär dock bara att de inte skickar några officiella representanter. Sveriges idrottsminister Anders Ygeman (S) deltar inte heller men det handlar inte om en bojkott utan regeringen skyller på coronaläget. Det är talande att den "finaste" gästen hos den kinesiske presidenten Xi Jinping var hans ryske kollega Vladimir Putin.
Deltagare och media övervakas rigoröst och får bara befinna sig i vissa zoner. De måste ladda ner en särskild app som håller koll på dem och som samlar in personliga data, och scannar efter för regimen känsliga ord. De förbjuds också att göra politiska uttalanden eller handlingar, mot straffsanktion. Hur skall man kunna arbeta journalistiskt i en sådan miljö? Många medieföretag har också skurit ner sin närvaro eller sköter bevakningen på distans.
Hela miljön är så känslig att många företag dragit sig för sponsring, men då har Kina slagit tillbaka och hotat dessa med sanktioner. Att angripa utländska företag är inget nytt. Minns hur regimen gick till storms mot H&M häromåret efter det att det svenska bolaget sade att de skulle sluta köpa bomull från Xinjiang-provinsen, där uigurer förtrycks och får tvångsarbeta.
Det upprepas alltsomoftast att idrott och politik inte hör ihop, men då är man antingen naiv eller talar mot bättre vetande. Det må vara en from förhoppning om att det borde vara så, men det har egentligen aldrig varit sant. Internationella idrottstävlingar ger alldeles för stora möjligheter till propaganda.
Internationella Olympiska Kommittén, som aldrig varit något föredöme i kampen mot korruption, skulle aldrig ha lagt OS i Peking och framöver borde de (och andra arrangörer) hålla sig för goda för att anordna tävlingar och mästerskap i diktaturer och auktoritära stater. Förtrollningen kring OS är dock redan bruten.