Att Vänsterpartiet försöker att hitta tillbaka till en mer traditionell form av socialism, och tona ner identitetspolitik och klimatneuroser, är bra. De har förvisso fortfarande helt fel, men det är ändå en politik som går att förstå. Om de lyckas är en annan sak.
En vänster som talar om förstatliganden, klasskamp och statlig kontroll är en vänster som går att känna igen och relatera till, också av dess motståndare. Annat är det med den typ av identitets- och miljövänster som växt fram på senare tid, som är nebulös, svår att ta på och ständigt föränderlig. Men så bygger den också på postmodernism och dekonstruktivism.
Att dagens Vänsterparti, som trots allt har rötter som ett Moskvatroget kommunistparti, försöker tala om industri och företag och mindre om klimat och hbtq är därför välkommet. I det förslag till valplattform som togs fram inför kongressen lyste till och med begrepp som feminism, socialism, ekologi och antirasism i stort sett med sin frånvaro. Även om kongressombuden på slutet fick med de skrivningarna så fick ändå partiledningen på det stora hela stöd för sin linje.
Vänsterpartiet skall, enligt Dadgostar, inte längre moralisera över människors val när det gäller till exempel att köra bil eller flyga. Det är istället politiken och staten som har ansvaret för omställningen. Det synsättet är ju faktiskt rätt socialistiskt – det är staten som skall leda. Det som de å andra sidan inte talar om är att det just är statens kontroll och styrning av människors beteende som kännetecknar socialismen. Men nu skall man ju försöka vinna folk som "bor i radhus, gärna äter kött och potatis, tittar på Gokväll och tar en charterresa på semestern".
Det återstår dock att se om Vänsterpartiet förmår att locka till sig dessa arbetare och landsbygdsbor man vänder sig till. Många av dessa har redan gått åt motsatt håll, till Sverigedemokraterna. Och även om V nu vill försöka tala mindre om migrationsfrågor så kvarstår faktum att de har en politik på det området som dessa väljargrupper ratar. Kongressen fick med en skrivning om att värna asylrätten och förespråka permanenta uppehållstillstånd.
För allt sitt tal om att vara ett arbetarparti så har Vänsterpartiet missat klassanalysen av sig själva. För V är i högsta grad ett parti för medelklass och akademiker, inte för arbetare, annat än på marginalen. Det är denna medelklassvänster som drivit partiet mot identitetspolitik och klimat, och dess företrädare är rikligt representerade bland ombud och partiaktiva. Men de ser sig kanske som ett avantgarde, precis som Lenins bolsjeviker gjorde, som skall tvinga arbetarklassen framför sig.
Det klingar också lite falskt när Dadgostar säger att de inte längre skall vara "rödvinsvänster med huvudet i det blå". För oavsett om man varit kommunister eller identitärer så har Vänstern alltid kännetecknats av att ha huvudet i det blå. Bara för att det är enklare att förstå traditionell socialism så är den inte mindre verklighetsfrånvänd eller revolutionär än dagens identitära sörja.
När Vänsterpartiet säger att de värnar om industrier så är det inte märkligare än att det gjorde Sovjetunionen också. Problemet för V är privatiseringar och vinster i framför allt välfärden, som man nu helt vill förbjuda. Det är en socialism man kan begripa, men verkligen inte sympatisera med.