Kan man vara en bra polis även om man inte är särskilt bevandrad i svensk historia? Ja, självklart. Men likväl finns det anledning att problematisera det faktum att det sedan den 17 januari inte längre är ett krav att ha läst historia på gymnasienivå för att bli antagen till polisutbildningen.
Bakgrunden till beslutet är att historia inte är ett obligatoriskt ämne på ett flertal gymnasieutbildningar. Givet polisbristen är det begripligt att man vill att så många som möjligt skall kunna söka sig till polisyrket. Samtidigt har vi i Sverige goda möjligheter att komplettera våra studier om vi inser att vi saknar den behörighet som krävs för vår drömutbildning. På samma sätt som med lärarbristen, är det vanskligt att i första hand öka tillströmningen genom att sänka kraven – snarare bör vi fundera på hur vi kan skapa förutsättningar som gör så att fler vill söka sig till yrket. Olika beslut skickar olika signaler.
Precis som med det befintliga kravet på studier i samhällskunskap bör det nu borttagna kravet på betyg i historia ses i ljuset av att poliser skall verka i en samhällelig kontext där de måste kunna orientera sig. När historia inte längre anses vara ett nödvändigt ämne att ha läst blir det ytterligare en indikation på att vårt samhälle alltmer har börjat betrakta detta som en lyxkunskap. Det är en beklaglig utveckling eftersom vår historia är den spegelbild som bättre hjälper oss att blicka framåt.
En av de kritiska rösterna mot förändringen är Viktor Adolphson, Stockholmspolis och en profilerad röst på Twitter. Han refererar bland annat till den gången då en ung kollega ställde frågan ”hände det inte ett känt brott här?”. Platsen de just då passerade var där Tunnelgatan korsar Sveavägen – alltså där statsminister Olof Palme mördades.
Samtidigt är det viktigt att se att poliser kan bidra på olika sätt till ett laglydigt samhälle. Därför behöver inte alla poliser stöpas i samma form. Att kommuner får möjlighet att anställa egna poliser, vilket bland annat den välmeriterade domaren Krister Thelin argumenterade för i en Timbrorapport 2016, är en idé som borde prövas.
Dessa poliser skulle kunna ha en kortare utbildning och överta många av de uppgifter som i dag sköts av privata vaktbolag, samt genom att de rekryteras lokalt även får en starkare förankring i kommunen där de verkar. Liksom det finns ett värde i att poliser känner sin historia, finns ett värde i att känna sin bygd och människorna som bor där.
Dessa kommunala poliser skulle naturligtvis komplettera dagens mer välutbildade poliser i den statliga polismyndigheten – inte ersätta dem. För vi behöver fler poliser. Sverige har ungefär två poliser per tusen invånare, vilket är lågt jämfört med EU-snittet på fler än tre poliser per tusen.
Att ha olika slags poliser, med olika långa utbildningar, handlar inte om att skapa ett a-lag och ett b-lag. Ingen skulle väl exempelvis komma på tanken att hävda att undersköterskor är sjuksköterskornas b-lag? Det handlar om att man bidrar med olika kompetenser och utför olika slags arbetsuppgifter men där alla har en viktig roll att fylla.
Om vi med hjälp av kommunala poliser kan stävja brottsligheten och öka medborgarna trygghet är det en bättre väg att gå än att steg för steg sänka antagningskraven till den nuvarande nationella polisutbildningen.