Henrik L Barvå: Varför lyfter det inte för Moderaterna?

Signerat | Coronaviruset
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Svår vinst för Ulf Kristersson.
Foto: Christine Olsson/TT
Trots att vi har en S-regering som misslyckas på snart sagt varje område så vill det sig inte riktigt för oppositionen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet. Och uppgivenheten sprider sig inför valet i höst.

Vi är inne på åttonde året av ett socialdemokratiskt maktinnehav och kriserna har staplat sig på varandra. Otryggheten sprider sig i takt med skjutningar och eskalerande gängbrottslighet. Vi har elkris, industrikris och till och med regeringskris. Det borde vara öppet mål för oppositionen. Det har dessutom under hela perioden funnits en betryggande icke-socialistisk majoritet i både riksdagen och väljarkåren. Ändå vill det sig inte.

Egentligen skulle en opposition inte behöva göra något. Regeringsmisslyckandena är så stora att nästan vad som helst borde kunna duga som ersättning. Men här spelar Socialdemokraterna i en egen division och med egna regler. Detta är inte bara en klagan över socialdemokratins skickliga maktspel, utan det verkar faktiskt som opinionen även dömer S på annat sätt än andra. De skandaler och kriser vi har och har genomgått hade aldrig accepterats om det rört sig om andra partier.

Det är som det är, och tyvärr hjälper det inte att gnälla över det heller. För en av de saker som bidrar till att det inte lyfter för de borgerliga är just att de anses gnälla för mycket. Negativt kampanjande, alltså att utmåla motståndarna i ofördelaktig dager, må fungera i andra länder men har visat sig inte fungera så bra i Sverige, i alla fall inte om man är borgerlig.

Vad som behövs är ett tydligare fokus på vad man själva vill göra, att komma med en egen berättelse eller vision om hur ett borgerligt Sverige borde se ut. Det betyder inte något utopiskt – det passar inte det borgerliga kynnet – men man måste åtminstone tala om vad som skiljer sig åt i samhällssyn. Det är alldeles för tyst från borgerligheten.

Ett annat problem är det raserade förtroendet. December- och januariöverenskommelser har underminerat väljarnas tilltro, liksom Reinfeldterans naiva migrationspolitik. Det är helt enkelt svårt att tro på det som moderater och andra säger numera. Att det ofta är samma personer som nu ger uttryck för andra saker hjälper inte, hur mycket man än ber om ursäkt. Ett dilemma som är svårt att ta sig ur.

Den gamla alliansen vann på att den just var en allians, ett sammansvetsat gäng med en klar agenda att ta över regeringsmakten och sedan driva en offensiv reformpolitik. Detta momentum tappades sedan under den andra mandatperioden, och nu finns det ingen allians längre. Att skapa en sådan av det blågula blocket, som i många stycken är mer av ett sorts resonemangsäktenskap, låter sig inte göras.

En annan sak som också kan ligga framför allt Moderaterna i fatet är det som först verkade vara en styrka – att vara "den vuxne i rummet". Ulf Kristerssons resonerande tonfall har inte fungerat, men å andra sidan är han den han är, liksom de personer han omger sig med. Moderaterna är i sig ett tämligen resonerande och pragmatiskt parti. Men det fungerar inte att spela efter schyssta regler när motståndarna ständigt inte drar sig efter fula grepp. Som att kalla dem "blåbruna".

Här kommer vi in på ett stort problem och det är Sverigedemokraterna. Mandatmatematiskt fungerar det inte att hålla SD utanför om man vill bilda regering, så det är förståeligt att man nu vill hämta stöd från det hållet. Men det sker till ett pris som de rödgröna inte varit sena att utnyttja. Just detta SD-stöd avhåller vissa väljare från att tänka sig rösta blått.

När magasinet Fokus (8/12 2021) lät Novus göra en opinionsmätning om väljarna anser att SD var ett rasistiskt parti svarade hälften ja, och 40 procent nej. Bland M- och KD-väljare svarade 71 nej. Över 80 procent av de rödgröna väljarna svarade ja, och 72 procent av Centerns. Synen på SD är onekligen extremt polariserande och det visar på att brunsmetningen fungerar. Det är så pass jämnt mellan blocken att det räcker med att några få procent tvekar för att det på marginalen skall väga över till de rödgrönas fördel. Räkna därför kallt med att brunsmetandet kommer att fortsätta.

Ett annat problem för M är väljarna i Stockholm, där man historiskt haft ett starkt stod som nu har rasat rejält. Fast det beror inte, som man skulle kunna tro, på SD. Enligt en undersökning från Expressen/Infostat (5/1 2022) är det den lokala koalitionen man har med Miljöpartiet som upprör. Det är betydligt värre än närmandet till SD på riksplanet. Där finns också en läxa att lära hur mycket man säljer ut till MP för att få styra.

Till sist måste jag nämna en egen spekulation om Moderaternas velande coronapolitik, där det som borde vara Sveriges frihetliga parti plötsligt förespråkade långtgående nedstängningar och accepterat alla förlängningar av pandemilagen. Det har inte stärkt förtroendet.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.