Alla kvinnors hus fyller 40 år: "Det är en skam att vi behövs"

I 40 år har Alla kvinnors hus i Karlstad varit en tillflykt för våldsutsatta kvinnor och barn. Under pandemin, när utsatta kvinnor tvingats arbeta hemifrån, tycks våldet eskalerat i de värmländska hemmen. Samtalen till tjejjouren har också ökat.

– Inställda aktiviteter och isolering gör att risken för att utsättas för våld ökar, säger Karin Ljungh.

Den 25 januari 1982 öppnade Alla kvinnors hus i Karlstad. Tusentals kvinnor och deras barn har bott i föreningens skyddade boenden, fått livsviktig stöttning via jourtelefonen, tjejjourens chatt och i stöd- och självhjälpsgrupper.

– Det är först när kvinnan förstår att "jag dör om jag inte flyttar härifrån" som hon lämnar mannen, säger Gunilla Steen.

”Det är oerhört få män som erkänner att de slår. Om en kvinna är helt sönderslagen kan de möjligtvis erkänna att de gett henne en örfil.”

Hon och Marianne Dahlberg har varit engagerade i Alla kvinnors hus under många år och på nära håll sett hur männens slag och hot om våld bryter ner en kvinna fysiskt och psykiskt.

– Allt ansvar läggs på kvinnan. Varför lämnar hon inte mannen? Det är oerhört få män som erkänner att de slår. Om en kvinna är helt sönderslagen kan de möjligtvis erkänna att de gett henne en örfil, säger Gunilla Steen.

Initiativet till Alla kvinnors hus togs 1980 då Bodil Kvarnström (S) lade en motion i fullmäktige om behovet av en kvinnojour i Karlstad. 2000 startade man även en tjejjour.

– Idag har vi cirka 40 jourkvinnor och 18 jourtjejer som jobbar ideellt, berättar Karin Ljungh, ordförande i Alla kvinnors hus.

Blev ideell förening

Till en början drevs kvinnojouren av 18 kvinnoföreningar men 1987 bildades en ideell förening.

Gunilla valde att engagera sig året före.

– Jag var själv småbarnsmamma och hade en bekant som var illa utsatt. Jag tyckte hon skulle lämna relationen men hon gick tillbaka. Till sist ställde jag ett ultimatum och då valde hon honom. Det förstod jag inte. Sedan såg jag en annons: "Varför går hon inte, vill du veta mer engagera dig i Alla kvinnors hus". Då gick jag kursen och började som jourkvinna.

”Hon måste gå för sin egen skull, det är det man förstår av alla kvinnors berättelser. Så länge hon tror att hon förtjänar det hon utsätts för, förminskar sig själv och försöker förändra det han klagar på, stannar hon kvar.”

Efter det förstod hon varför kvinnan hon försökte hjälpa valde att stanna hos mannen.

– Hon måste gå för sin egen skull, det är det man förstår av alla kvinnors berättelser. Så länge hon tror att hon förtjänar det hon utsätts för, förminskar sig själv och försöker förändra det han klagar på, stannar hon kvar, säger hon.

Husmamma

Marianne Dahlberg blev engagerad några år senare när hon började jobba som husmamma och senare jourassistent.

– Jag hade arbetat som frisör i 30 år men tvingades sluta på grund av en arbetsskada. När jag blev erbjuden jobbet på Alla kvinnors hus tackade jag ja.

Då var hon den enda fast anställda, i dag är man två joursamordnare, en barnsamordnare och en verksamhetschef.

– Barnsamordnaren skapar en relation med barnen för att de ska känna sig trygga med henne, vilket är en förutsättning för att kunna hålla bra bearbetningssamtal. Hon håller också i omfattande informationsverksamhet om barns våldsutsatthet och konsekvenserna av detta till exempel på förskollärar-, socionom- och sjuksköterskeprogrammet på Karlstads universitet men också för yrkesverksamma inom barnomsorg och barnsjukvård, berättar de.

Jourer i Ryssland

Mariannes arbete på Alla kvinnors hus gick efter pensionen över till ett ideellt engagemang. Hon har liksom Gunilla Steen varit ordförande under en period, hållit i stödsamtal, startat självhjälpsgrupper, varit ute och informerat på skolor, hos polisen och för socialsekreterare för att bara nämna några platser.

Hennes engagemang har också sträckt sig utanför Sveriges gränser.

– Jag har varit i Ryssland tre gånger. Det var ett projekt i samarbete med ABF där vi hade information och utbildning och startade kvinnojour i Novgorod. Sedan var jag i Belarus en gång och informerade i samarbete med LO, men där var det inte alls så öppet som det var i Ryssland, berättar hon.

Genom åren har de stöttat hundratals kvinnor både genom samtal men också rent praktiskt.

– Jag har bland annat varit med kvinnor hos polisen, på läkarbesök och till domstolsförhandlingar, säger Marianne Dahlberg.

Tro på kvinnorna

Men minst lika viktigt har det varit att lyssna på kvinnornas berättelser – och tro på dem.

En kvinna berättade hur hon blev misshandlad utanför en stor livsmedelsaffär här i Karlstad. Ingen ingrep och hon tyckte att det var så fruktansvärt förnedrande. Det var bara en person som vågade möta hennes blick, höll kvar den och visade sitt medlidande. Men det var ingen som agerade.

Alla som är engagerade i kvinno- och tjejjouren har tystnadsplikt

– För oss vågar kvinnorna verkligen berätta om våldet, det är vår styrka. Det gör de inte för polisen, det gör de inte för socialtjänsten, för de skriver ner vad de säger och det kommer mannen att få reda på, säger Gunilla Steen.

– En kvinna berättade hur hon blev misshandlad utanför en stor livsmedelsaffär här i Karlstad. Ingen ingrep och hon tyckte att det var så fruktansvärt förnedrande. Det var bara en person som vågade möta hennes blick, höll kvar den och visade sitt medlidande. Men det var ingen som agerade.

Det önskar de att fler vågade göra.

– Man behöver inte ingripa, utan agera och visa att det är fel, säger de.

Började med en lägenhet

Sedan starten för 40 år sedan har kvinnojouren en sjurumslägenhet. Den är en fristad där enbart kvinnor får vistas. Idag har man även en etta där det är tillåtet att ta med tonårssöner och djur samt en öppen lokal på stan och en kontorslokal.

– Det är ingen personal på det skyddade boendet på helgerna så det är viktigt att kvinnorna vågar bo själva, säger Marianne Dahlberg.

För att orka stötta våldsutsatta kvinnor erbjuds alla jourkvinnor egen handledning.

– Det har gått tack vare det och gemenskap i jouren. Vi kunde stötta varandra, säger Marianne Dahlberg.

– Jag har gått i handledning hos psykologen HG Storm under många år som har varit till stor hjälp i mitt arbete, men det har även varit ett ömsesidigt utbyte, berättar Gunilla Steen.

Både Marianne och Gunilla har varit noga med att inte ta med sig det som sägs hem.

– Men nu i efterhand har det hänt att svåra saker kommit tillbaka, berättar Gunilla Steen.

Många kvinnor som fått hjälp hos jouren vill stötta andra efteråt.

– Men då är det viktigt att de verkligen hunnit bearbeta det som hänt så att inte det de själva utsatts för kommer tillbaka under samtalen, säger Marianne Dahlberg.

Förändring möjlig

Marianne eller Gunilla vet hur viktigt kvinno- och tjejjourens arbete är och att det kan betyda liv eller död för de våldsutsatta kvinnorna och deras barn.

Vi tror att när de "goda männen" träder fram som förebilder och ifrågasätter pojkars och mäns traditionella roller och beteenden och visar vägen så finns möjlighet till jämställdhet och minskning av mäns och pojkars våld mot kvinnor och tjejer.

– Vårt motto är: "Det är tur att vi finns, men det är en skam att vi behövs", berättar de.

Samtidigt är de övertygade om att en förändring är möjlig.

– Vi tror att när de "goda männen" träder fram som förebilder och ifrågasätter pojkars och mäns traditionella roller och beteenden och visar vägen så finns möjlighet till jämställdhet och minskning av mäns och pojkars våld mot kvinnor och tjejer. Det ska börjas tidigt, säger Gunilla Steen.

Under åren som kvinnojouren varit verksam har det skett en viss förändring. I början bodde kvinnorna kortare tid i det skyddade boendet, sedan gick de ofta tillbaka till mannen. I dag bor de kvar längre och de allra flesta skaffar sedan en egen bostad.

– Vi har jobbat hårt med att lyfta skuldbördan från kvinnorna, förklarar de.

På grund av coronan kan man i dag bara ta emot två familjer i det skyddade boendet. Det har även försvårat utbildningen av nya jourkvinnor som i dagsläget får ske på distans.

Men pandemin har framför allt drabbat våldsutsatta kvinnor när de tvingats arbeta hemifrån.

– Det har inte varit fler som kontaktat oss men bland dem som gjort det har vi sett att våldet har blivit värre. Däremot är det fler som skriver till tjejjourens chatt. Inställda aktiviteter och isolering gör att risken för att utsättas för våld ökar, säger Karin Ljungh.