Mathias Bred: Kultureliten har aldrig förstått Evert Taube

Signerat
PUBLICERAD:
Taube gick emot strömmen på många sätt. I en tid när poesi och musik skulle renodlas och bli mer tillgänglig diktade han avancerade visor, ofta på medeltida versmått, skriver Mathias Bred.
Foto: Ragnhild Haarstad / TT
Det bestående intrycket är att många moderna kulturskribenter har svårt för Taube: Han går inte att ringa in. Så var det redan då Taube levde, skriver Mathias Bred.

Snart ett halvt sekel efter sin död är Evert Taube ständigt aktuell. På SVT Play finns nu dokumentären ”Evert, Evert, Evert!”, i tre delar av Jane Magnusson. Och som alltid när Evert Taube är i ropet blir det debatt. Dokumentären har skärskådats på många kultursidor. Det bestående intrycket är att många moderna kulturskribenter har svårt för Taube: Han går inte att ringa in.

Så var det redan då Taube levde. Folkets nationalskald har aldrig passat in i den svenska finkulturen. Kulturetablissemanget i Sverige är borgerligt. Inte politiskt, men socialt. Åsikterna och positionerna må vara vänster, men kultursidor och institutioner domineras av personer med gedigen borgerlig social identitet.

Evert Taube stod utanför den borgerligheten. Trubaduren och journalisten Lars Anders Johansson har påpekat att Evert Taube var aristokrat i sin filosofi. En ensam vandrande riddartrubadur som vågade stå för en egen linje. Taube gick emot strömmen på många sätt. I en tid när poesi och musik skulle renodlas och bli mer tillgänglig diktade han avancerade visor, ofta på medeltida versmått. ”Den som vill hålla på med poesi bör börja med att läsa Dante”, hävdade han.

I en generation där många ville kallas arbetarförfattare, men där målet ofta var att slippa arbeta, gick Taube till sjöss och arbetade med dikesgrävning i Argentina. Erfarenheterna och språket från dessa miljöer blandades med hans diktarbegåvning.

Framför allt var Evert Taube kosmopolit. Sydamerikas slätter, medelhavets berg och Bohusläns skärgård hanteras med samma kärlek.

En återkommande kritik mot Evert Taube handlar om att han i visorna skildrar prostitution. Det är ganska talande för Sveriges kulturklimat på 2000-talet att det går bra att rasa mot några få rader i en åttio år gammal visa samtidigt som få vågar kritisera språkbruket och kvinnosynen i gangsterrapen.

I Taubes visor skildras kvinnorna som hela personer. Lyssnar man till hela texterna handlar det inte om romantisering, utan han smyger in verklighetsbeskrivningar som också fungerar som en slags social kritik. Lars Anders Johansson menar att Taubes kvinnosyn bäst kan beskrivas som särartsfeminism. Han förordade till exempel könskvotering till riksdagen – sextio år innan de politiska partierna började varva sina listor.

Beskyllningar om rasistiska undertoner har också riktats mot Taube. Ofta citeras ”Balladen om Gustav Blom” där en sjöman sjunger om sina två söner – en som han fått med en vit kvinna och en som han fått med en svart kvinna. För oss är språket föråldrat men budskapet i slutklämmen "hellre snälla svarta barn, än vita i Sing sing" går inte att misstolka. Taube sätter personen framför etniciteten. Vågat då det begav sig, och tyvärr vågat också i vårt tidevarv.

Intressant är också att den reaktionära ådra som syns hos Taube fick honom att plötsligt bli i samklang med sin tid. Det var på 1970-talet när miljörörelsen växte fram. Att förvalta naturen hade varit självklart för Taube hela livet, men blev plötsligt hippt. Taubes storhet var att han stod utanför sin samtid. Därför blir han heller inte omodern.

Mathias Bred

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.