Senaste året har Ramona Ivener hunnit debutera som krimförfattare, utses till kommande deckardrottning och skriva en ny bok.
I dagarna släpps uppföljaren till succédebuten och det är en fortsättning som tillkommit helt utan sedvanliga ”den svåra tvåan”-våndor.
– Den bara kom, jag kan inte beskriva det på annat sätt, säger hon.
För ganska precis ett år sedan släppte den tidigare universitetslektorn Ramona Ivener sin debutroman Nattväkten och tog klivet in i författarlivet på allvar.
– Det har verkligen varit en resa. Det har varit jätteroligt och samtidigt överväldigande på många sätt, säger hon.
Då hade hon lämnat Karlstad bakom sig, där hon arbetade på universitetet som forskare och lärare, och satsat fullt ut på att förverkliga författardrömmen. Satsningen höll: Nattväkten blev väl mottagen av läsarna – och de positiva reaktionerna ledde till att hon av tidskriften Femina utsågs till en av framtidens deckardrottningar.
Känner pressen
– Det kändes lite overkligt måste jag säga, men också jättekul. Det sätter press! säger hon.
Den pressen känns när hon nu gör sig redo för nästa boksläpp:
– Det känns minst lika spännande nu, eller nästan ännu mer, säger hon.
Varför då egentligen, nu vet du ju hur det fungerar?
– Men nu finns ju förväntningar! säger hon.
Skrev koncentrerat
Själva skrivprocessen har dock flutit på. Det talas ofta om våndorna kring att följa upp en succé, med uttryck som ”den svåra tvåan”. För Ramona Ivener blev det inte alls så.
– Den här boken kom bara. Jag hade ont om tid. Jag har varit mammaledig och då är det några få stunder under dygnet när man kan skriva.
Hon fångade de stunderna med koncentration och skrev berättelsen som hon hade grunddragen till i huvudet.
– Den bara kom, jag kan inte uttrycka mig på annat sätt, säger hon.
Serie om tre böcker
Nya boken Frostänglar släpps den 15 februari.
– Det är en uppföljare, del två i en planerad serie. Trean är på gång också, avslöjar hon.
– Jag har börjat, men mer än så är det inte. Jag är i startgroparna. Jag vet vart jag är på väg och har en plan, men mycket mer än så har jag inte.
”Värre än sist”
Alla tre böckerna har en gemensam huvudperson: den karismatiske kriminalkommissarien David Ritter. I Frostänglar är han på Ramona Iveners barndomsö Gotland när det börjar försvinna barn och han dras in i en polisutredning som blir känslomässigt svår. Det är ingen mysdeckare:
– Nej, verkligen inte. Den här är värre än sist. Det är inte så att jag gått in för att vara värre, utan för vad boken handlar om, säger hon som i boken sätter ord på många föräldrars mardrömmar.
Sympatisk hjältefigur
Om intrigen är obehaglig och skrämmande, är ändå David Ritter en person hon gärna umgås med.
– Ja, det tycker jag. Det är någon som jag upplever som en sympatisk och intressant och avundsvärd person på många sätt. Det har varit så populärt under många år i deckargenren, att det måste vara trasiga karaktärer med diverse problem. David Ritter är ingen problematisk människa på det sättet, snarare är han en hjältefigur och det är ganska befriande att få följa en sådan, och att få skriva om en sådan, säger hon.
Större än verkligheten
Därmed inte sagt att hennes hjälte är en ofelbar person, som löser allt utan bekymmer.
– Fel gör han absolut och i den här romanen är han ganska starkt ifrågasatt.
Att hon skrämmer sina läsare rejält ingår i dealen och är kanske också en del i deckargenrens starka dragningskraft. Både läsaren och författaren får pröva tankar och rädslor vi förhoppningsvis inte behöver möta i det egna livet.
– Jag tycker det finns en poäng i att litteraturen inte behöver vara lika verklighetstrogen som verkligheten vi befinner oss i. Den får vara lite mer.