Ryssland har överlämnat ett kravbrev om den säkerhetspolitiska situationen till den svenska utrikesministern Ann Linde (S). Samma brev har också skickats till hennes kolleger inom den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE. Nu är det av största vikt att vi inte låter oss hunsas av Moskva.
Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov ställer ett antal frågor om hur länderna ser på säkerhetsgarantier och säkerhetssituationen, och kan tolkas som ett förtäckt hot. Rysslands mål är ju uppenbart – de vill ändra på den rådande säkerhetsordningen. Det första kravbrevet som skickades innan jul ställde ju mer eller mindre explicita krav på att det skapas en rysk intressezon runt sina gränser, och som vore ett direkt ingrepp i självständiga staters rätt att välja sin egen säkerhetspolitiska väg.
Därför var det en bra markering när Ann Linde under onsdagen framträdde tillsammans med försvarsminister Peter Hultqvist och deras finländska kolleger Pekka Haavisto och Antti Kaikkonen. Som av en händelse befann sig dessa på ett besök i Stockholm. Alla ryska försök att trycka ner oss måste avvisas tydligt och bestämt. Att uppvisa en enad front tillsammans med Finland är ett sätt.
De ursprungliga ryska kraven, som förstås avvisats av västmakterna, skulle bland annat ha inneburit att Sverige inte skulle kunna bestämma över vår egen säkerhetspolitik. Men det framgår tydligt av OSSE:s så kallade Parisstadga att det är en rättighet för alla länder. Nu skriver Lavrov att inget land har rätt att stärka sin egen säkerhetssituation "på bekostnad av andra länders säkerhet", men det slår ju mest tillbaka på Ryssland självt.
Nato är ingen offensiv försvarsallians och hotar alltså ingen. Att stärka sin egen säkerhet genom ett medlemskap, en option om medlemskap eller bara genom ett fördjupat samarbete (det senare gör Sverige) sker därför inte på bekostnad av någon annans säkerhet. Om man inte är paranoid lagd förstås. Det kan möjligen sägas hota andra länders ambitioner mot sina grannländer, men det är ju något helt annat. Just nu sker det ryska agerandet på bekostnad av Ukrainas säkerhet, och det kan Lavrov gärna få kastat tillbaka mot sig.
Skall man tolka brevet positivt så är det kanske att detta är ett tecken på att Ryssland håller på att backa – att man inser att man försökt bita av mer än man kan svälja. Förenta Staterna skickar truppförstärkningar till Europa och flera länder skickar militär hjälp till Ukraina. Där har Storbritannien verkligen varit ett föredöme, medan de pacifistiska tyskarna borde skämmas för att de blockerar andra länder från att skicka tysktillverkad materiel, och själva nöjer sig med 5 000 hjälmar.
Även om många länder tryckt på för en diplomatisk lösning är det få som velat gå Ryssland tillmötes i någon sorts repetition av Münchenöverenskommelsen. Några nya överenskommelser, där Ryssland tillerkänns en stormaktsroll och där man karvar upp mindre länder i intressesfärer mellan sig, är inga andra beredda till. Efter den nesliga reträtten från Afghanistan räknade kanske Putinregimen med att västmakterna inte skulle protestera för mycket om man började vapenskramla, men har nu fått tänka om.
Å andra sidan kanske för Ryssland nedslående svar blir ett casus belli – en förevändning för att inleda mer omfattande krigshandlingar.