Albin Liljestrand bjuder alla som kommer till hans utställning på en resa. Den börjar i Ransby i norra Värmland och sträcker sig ut över haven. Längs vägen hoppas han förmedla lugn och harmoni.
– Den här utställningen inte till för att knocka människor eller få dem att fundera över sin existens eller fan och hans moster, utan det här är en harmonisk konst för konstens skull, för människans skull.
Nästan precis två år har gått sedan Albin Liljestrands senaste utställning hos galleristen Mats Bergman. Dessa år har präglats av pandemi och måleri. Det förstnämnda är han trött på, det senare har han gått allt djupare in i.
– Jag blev mer isolerad när den kom och då gavs det mycket mer tid att vara hemma och fjärta runt. Det är ju för jävligt med pandemin, nu börjar jag känna att det inte är så långt ifrån att jag springer ut på gatan och börjar slicka på folk, jag är så trött på det här nu, säger han.
”Produktiv tid”
Han har en mamma som jobbar i äldreomsorgen så han är väl medveten om pandemins många negativa komplikationer. Samtidigt konstaterar han att en konstnär har fördelen att kunna sitta som ”apan i en bur” eller som en ”kontorsråtta” och bara jobba på. Det kan dessutom även ha sina fördelar med att få säga nej till gamla måsten också, både för konstutövare och andra.
– Många kan erkänna att det varit skönt att få slippa göra det och det och träffa den och den och äta det och det med dem. För många konstnärer har det nog blivit en produktiv tid.
Han hör själv till dem:
– Men man har blivit lite lam av pandemin också. Orken har sugits ur en och man har nästan blivit bekväm i sin domnad av att sitta hemma. Som en fot som har somnat, man kan röra sig, men... Fast jag har gjort det bästa jag kan av det: måla tavlor, skriva och analysera jobbet och målningarna, gå längre ner i det jag försöker göra, fördjupa konstnärskapet.
Konsten som piltavla
– Det har varit lite av ett fritidsnöje på sistone att gå längre och längre i vad jag kan uttrycka och också använda mina målningar som terapi för sånt man går och grubblar på. Jag ser ingen annan utväg. Sådana saker som man går och tänker på men inte pratar om, undanträngda känslor, och kanske inte känner att man kan vara ärlig för människor med. Man kanske känner att man måste ha leendet uppe och vara positiv oavsett hur illa det är. Man vill bära sitt kors, men oavsett vilket måste det ut, för annars kan det byggas upp och då har jag använt målningen som piltavla för frustrationen.
Känslor sätter spår
Med konsten bearbetas livet och livet sätter spår i konsten.
– Jag tycker det är spännande att kunna välja attityd, precis som i det vanliga livet: är du förbannad är det tillåtet att vara förbannad, är man ledsen får man vara ledsen, är man glad får man applicera det på utställningarna också.
Kanske är utställningens teman också något av en pandemieffekt: längtan efter att resa kanaliseras i målningar från såväl Paris som Mellanöstern och budskapet som strålar ut från hans karaktäristiska målningar har en varm grundton.
– Några teman för den här utställningen är... lugn. Tjänstgöring, också. Man får känslan av att tavlorna gör en tjänst i sitt uttryck, i sin harmoni. De här tavlorna tjänstgör. De utstrålar ett lugn och tjänstgör med skönhet, harmoni och vänlighet. Den här utställningen inte till för att knocka människor eller få dem att fundera över sin existens eller fan och hans moster, utan det här är en harmonisk konst för konstens skull, för människans skull. En renande kraft eller någonting, en seans!
Vilt och fritt, och fokuserat
Han berättar att han kommer tillbaka till galleriet redan i höst. Då kommer det att handla om positiv och negativ energi och kanske får det harmoniska draget stå tillbaka då:
– Det blir en lite mer vild utställning!
Vildhet i form av frihet finns med den här gången också. Han har ett fritt förhållningssätt till skapandet, men:
– Det är kontrollerat men samtidigt fritt, intuitivt men högst kontrollerat. Det krävs ju en struktur. Det är ett jobb, inte en hobby, och jag tar det högst allvarligt, men i och med att det är konst och att det är så subjektiva idéer, så medför det ju att det är fritt.
”Vill inte vara pissljummen”
Han är bara 25, men redan konstnär på heltid. Resan han bjuder konstpubliken på har bara börjat, och han, som av galleristen beskrivs som ”avantgardistisk”, ställer sig gärna i fronten på skeppet och visar vägen framåt.
– Man måste ju stå i fronten! Man vill ju inte vara pissljummen. Jag tror de flesta förstår att de lever när de lever och att det man gör måste hållas kontemporärt på något sätt. Jag har en obotlig fetisch till att gå framåt. Jag vill alltid uppdatera, uttrycken och tankesätten kring måleriet, göra det svårare för mig.