Löftet håller – en färsk opera som känns ända in i märgen

Svärtan är stark och inramningen bråddjup, men ändå är det hoppet och kärleken som dominerar i nyskrivna operan Löftet.

Styrkan i berättelsen om Teo och Ava blir en påminnelse om urkraften i en människas innerliga längtan.

Värmländska tonsättaren Mats Larsson Gothe har skapat musiken till också Värmlandsbekanta dramatikern Susanne Markos allra första operalibretto.

Båda har haft stora utmaningar inför projektet. Susanne Marko i att förvalta en mycket speciell berättelse, Mats Larsson Gothe i att förse denna berättelse med musik som å ena sidan speglar avgrundsdjupt mörker, död och såren efter all grymhet, å andra sidan också fångar upp det vackra som också ryms i librettot.

Ambitionerna är stora och uppdraget är svårt, men Löftet håller.

Hjärtskärande resa

Susanne Marko har burit med sig kärnan i berättelsen i hela sitt liv, till och med är den hela grunden till att hon ens blivit till. Hennes föräldrar hann vara gifta en månad innan de skildes åt och hamnade i koncentrationsläger, som de mirakulöst överlevde.

I operan skildrar hon den unga Avas kamp för att återfinna sin Teo. Berättelsen börjar med bröllopet; det är fest, glädje, kärlek, men den mörka skuggan finns där.

Nästa scen: ett år har gått. Kriget är slut, lägren tömda. Ava är fri, men var är Teo?

Avas resa är hjärtskärande. Hon möter döda och levande – och skillnaden däremellan är suddig. För hur ska den orka leva, som bara nätt och jämnt överlevt, och förlorat allt? I körerna turas döda och levande om att vittna om sina öden och Mats Larsson Gothe låter musiken växlar mellan känsligt och mäktigt.

Över huvud taget är det en briljant blandning han lyckas med; ett drama i skuggan av Förintelsen skulle kunna få en musikalisk dräkt tung som en rustning, men här finns också det ljusa och vackra och därtill även intressanta passningar till den judiska musiktraditionen.

Husáhr imponerar

Denna variation sätter förstås sångarna på prov.

Särskilt Hanna Husáhr imponerar i sin gestaltning av Ava. Hon är i ständigt fokus, tolkar med sin sopranstämma på finaste sätt rollens alla musikaliska nyanser och fångar dessutom den fysiska dramatiken utan minsta tendens till överspel.

Susanne Marko ger också Ava svaga stunder. Även om detta är en berättelse om hur kärleken visar vägen och hopp lönar sig, är det en viktig påminnelse om att även den starkaste sviktar på vägen. Här ges också utrymme för en vacker vänskap. Kemin mellan Husáhrs Ava och den ack så välklingande Agnes Auers Rosa är stark, starkare än den mellan Ava och Teo.

Triumfens glädje uteblir

Rosa är också ett av de gripande öden som publiken liksom får på köpet, längs den röda tråden som är Avas sökande efter Teo. Om detta hade varit en film, hade uppföljaren kanske berätta om Rosa, flickan som överlevde genom att gömmas i ett skåp?

Och hade Löftet varit en klassisk amerikansk filmversion, hade den gissningsvis slutat med att Ava och Teo sprang mot varandra med öppna armar, men i operaversionen blir det ingen hejdundrande triumfmarsch av glädje, för Teo är på väg mot döden när Ava äntligen finner honom. Sista utmaningen blir att få honom att ens våga öppna ögonen och se henne, och att våga tro på kärleken.

Och ja, när det avslutande körpartiets toner klingar ut i ett milt ljus, så har tron, hoppet och kärleken vunnit. Den segern känns, precis som tyngden som dramat också rymmer, ända in i märgen. Löftet infriades, trots allt.