Kultur är till sin natur färgblind

Ledare
PUBLICERAD:
Lysande motreplik av Sakine Madon.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
På Aftonbladets kultursida publicerades nyligen (25/1) en text av Nioosha Shams som hade rubriken ”Med vit, okunnig blick på rasifierades verk”. Shams beklagade sig över att hon gått igenom Svensk bokhandels årliga katalog och av 135 debutanter endast funnit 17 personer som hon kallar ickevita.

Shams konstaterar att hon känner ett flertal av dessa författare och att hon på grund av jävsregler inte kommer att få recensera deras verk. Därför oroar hon sig för att böckerna kommer att läsas och värderas av vita personer som på grund av sin hudfärg saknar nödvändiga erfarenheter och kunskaper.

Hon frågar sig: ”Hur ska rasifierade konstutövare kunna bli rättvist recenserade när vårt skrivande community är så litet att vi alla känner varandra? När vita svenska kritiker läser våra verk med samma blick som de ser på världen?”

Dagen därpå kunde man läsa en lysande replik av Sakine Madon i Expressen. Madon, som till vardags är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, påtalar att hon är en av årets debutanter. Hennes kommande bok varnar bland annat för ”destruktivt identitetstänkande och identitetspolitiska censurkrav”. Hon konstaterar att eftersom de bägge inte känner varandra, är det fritt fram för Shams att läsa och recensera boken.

Med sin text gör Madon det tydligt att det är idéer som är intressanta – inte människors hudfärg. De må båda ha lite mörkare pigment än genomsnittssvensken, men det betyder inte att de måste dela åsikter.

Självklart har förförståelse betydelse när man skall bedöma en bok. Detsamma gäller för den som skall recensera en konstutställning, en teaterföreställning eller uruppförandet av en symfoni. Men möjligheten att kritisera eller reflektera över det som någon annan skapat kan inte anses vara förbehållet endast den med en snarlik bakgrund som upphovsmannen.

När vi läser en bok kan vi få uppleva världen genom en annan persons ögon och få nya perspektiv på tillvaron. Kultur förmedlar allmänmänskliga insikter och upplevelser som vi kan relatera till oavsett kön, samhällsklass eller hudfärg. Om det inte var så skulle det vara omotiverat att i vår tid exempelvis gå och se Hamlet. Och det skulle vara meningslöst för skådespelaren att försöka tränga in i rollen och närma sig replikerna som om det var hans egna ord.

Men idén att den mänskliga produktionen av tankar och konstnärliga uttryck på olika sätt skulle vara reserverade för vissa grupper har tyvärr blivit allt mer vanligt förekommande inom kulturvärlden, i synnerhet i Förenta Staterna. Där är det exempelvis numera en tämligen okontroversiell ståndpunkt att vita personer inte bör sjunga spirituals – de svarta slavarnas musik. Skulle någon argumentera omvänt och hävda att mörkhyade inte skall framföra verk av Bach eller Mozart, skulle den personen med rätta bli kallad rasist.

Man brukar inom kulturvärlden prata om avantgarde – förtrupperna som bryter ny mark och utmanar våra föreställningar om vad konst är. Begreppet syftar på kompositörer som John Cage eller konstnärer som Marcel Duchamp. I vår tid har vi ett annat slags avantgarde och det är de som förgiftar det offentliga samtalet och kulturlivet med identitetspolitiska slagord.

Det är välkommet om fler personer med en utländsk härkomst kan ge ut böcker samt skriva på kultursidorna. Men de bör göra det för att de har något att säga till oss alla.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.