Den 27 november 1942 rapporterade svenska tidningar om vad som hände i det tyskockuperade Norge. Under rubriken ”Judeterrorn i Norge kulminerar” redogjorde NWT för hur hundratals judar förts till Oslos hamn för att deporteras till Polen samt att ännu fler var på väg från Trondheim. I denna artikel skildras hur dessa händelser drabbade de i Karlstad födda syskonen Ernst och Jenny Savosnick, vilka bägge avrättades i Auschwitz.
Av Riksarkivets material framgår att judar varit bosatta i Karlstad sedan slutet av 1860-talet. Att någon judisk bosättning inte skett tidigare berodde på den lag som från 1782 bestämde judarnas livsvillkor, det så kallade Judereglementet. I detta reglerades deras rätt att ägna sig åt hantverk och handel men även att de endast fick bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Dessa regler kom emellertid att uppluckras stegvis. Från 1854 fick svenskfödda judar bosätta sig i rikets alla städer och från 1860 fick alla judar som var svenska medborgare fri bosättningsrätt, oavsett födelseplats. För utländska judar utan svenskt medborgarskap skulle det dröja till 1873 innan även de fick rätt att bosätta sig var de ville. Men det komplicerade regelverket innehöll även andra möjligheter. Mellan 1860 och 1914 kunde utlänningar fritt resa in till Sverige. Detta eftersom passtvånget var avskaffat.
De första judarna som permanent flyttade till Karlstad tillhörde familjen Klein. I april 1868 registrerades Levin Klein, hustrun Rebecka, barnen Scheine Lea och Abel samt Levins storebror Joseph Klein i stadsförsamlingen. Närmast kom de från Växjö men ursprungligen hade samtliga utvandrat från den polska staden Suwalki utom sonen Abel som fötts i Växjö. Mellan åren 1869-1879 växer den officiella judiska befolkningen i Karlstad från 6 personer till 80 personer. Bland de som bosätter sig i staden finner man Michael och Bernhardine Savosnick samt sonen Marcus, född 1876 i Åmål. Bernhardine, som kallades Beile, var uppvuxen i Suwalki medan Michael vuxit upp några mil därifrån i byn Raczik. De anlände till Sverige under våren 1875 och kom till Karlstad under försommaren 1876. Att familjen Savosnick sökte sig till just Karlstad var förmodligen inte en slump. Det var nämligen vanligt att judar bosatte sig i områden där släktingar eller bekanta sedan tidigare slagit sig ner. I detta fall hade Beiles far, Joseph Klein, tidigare bott i Karlstad och nu bodde farbror Levin Klein där.
Inledningsvis bosätter sig familjen Savosnick i stadsdelen Viken. Senare kommer de att vara boende både i Tingvallastaden och på Södra Sandbäcken innan de återvänder till Viken. Under dessa år föddes fem barn. År 1879 föds Ernst, 1882 föds Jenny, 1884 föds Lea och 1888 föds Aron. Därutöver får familjen ytterligare en son. Han föds 1887 och ges namnet Bernhard men avlider i tidig ålder. Till att börja med är Michael anställd som handelsbiträde hos Levin Klein. Hur han därefter försörjer sin familj är mer oklart. Troligen var han verksam som gårdfarihandlare eller inom mindre handel för någon annans räkning. Men med detta nöjde han sig inte. Mellan åren 1880 och 1881 ansöker Michael vid två tillfällen hos Kongl. Maj:t för att få tillstånd att bedriva handelsrörelse i Karlstad med omnejd. Bägge gångerna nekas han detta. Besviken flyttar Michael med familjen till Norge. Men redan 1882 återvänder de till Karlstad varvid Michael låter meddela att han varit registrerad som handelsborgare i Moss. Efter hemkomsten bosatte sig Michael i Åmål, varifrån han försörjde sin i Karlstad boende familj. År 1886 väljer Michael att flytta hem. Samma år börjar sonen Marcus att studera vid Karlstads Högre Allmänna Läroverk.
I augusti 1889 lämnar familjen Savosnick Karlstad för gott. Anledningen till detta var sannolikt att gårdfarihandel året innan förbjudits för utländska medborgare. Resans mål var Steinkjer, långt inne i Trondheimsfjorden. Valet av plats följer uppenbarligen samma logik som tidigare. Dels bor Michaels halvbror, Leonard Isaksen, i Steinkjer, dels fanns det en liten grupp judar från Karlstad redan boende i Trondheim, däribland Michaels svåger Hirsch Dworsky. I Steinkjer öppnade Michael år 1891 den affär som han förnekats i Karlstad. Senare öppnar han även en affär i Trondheim, dit familjen flyttar år 1894. Samtidigt bytte han inriktning på sin affärsverksamhet och började att reparera klockor. Året efter utbildade sig Michael till urmakare, vilket visade sig vara ett klokt val. Hans talang för yrket bekräftades då han år 1900 deltog i världsutställningen i Paris och där erhöll ett särskilt hedersomnämnande för ett regulatorur. Under åren i Steinkjer och Trondheim får Michael och Beile ytterligare tre barn. År 1889 föds Ida, 1893 föds David och 1895 föds Isak.
År 1906 avlider Michael Savosnick och 1935 avlider Beile. Mellan dessa år emigrerade Ernsts och Jennys syskon till Sverige och undkom på så sätt förintelsen. År 1909 gifte sig Ernst med Dika Matulsky och bildade familj i Trondheim. Där drev han en kombinerad ur- och musikaffär. Tillsammans fick de två barn, Michael och Robert. Även Jenny bodde kvar i Trondheim. Hon gifte sig 1901 med Filip Margolius och födde sonen Charles. Emellertid skiljer de sig i samband med att Filip emigrerar till Amerika. År 1913 gifte Jenny om sig med urmakaren Herman Schidorsky. Tillsammans fick de barnen Lilly, Michael och Moritz.
När Tyskland den 9 april 1940 angriper Norge började en oro spridas bland den judiska befolkningen. Detta eftersom man mycket väl kände till hur judar förföljts i Tyskland och vad som hänt i de annekterade områdena. Flera valde därför att fly under krigets första aprildagar. För dem som stannade kvar ökade olusten ytterligare när norsk polis, på tysk order, i maj 1940 konfiskerade judarnas radioapparater. Denna känsla förstärktes ytterligare när tysk polis krävde information från det mosaiska samfundet om medlemmarnas namn, födelsedata, yrke och adress. Utöver dessa åtgärder skedde endast några få övergrepp. Få tecken tydde på att judarnas liv och egendom var hotade. Vilket faktiskt resulterade i att flera av de judar som flytt återvände till sina hem samma sommar. När allt kom omkring var det mycket av det som tvingades på judar i andra ockuperade områden som aldrig genomfördes i Norge. De norska judarna behövde inte bära davidsstjärnor. Deras affärer märktes inte heller ut, förutom under några få spontana aktioner. De tvingades inte att bosätta sig i speciella kvarter eller ghetton. De förbjöds inte heller att handla i vanliga affärer och deras ransoner var inte mindre än övrigas. De nekades inte tillgång till offentliga lokaler eller transportmedel och fick fortsätta sina utbildningar.
Det första tecknet på en radikalisering av ockupationsmyndigheternas åtgärder mot Trondheims judar skedde den 21 april 1941 då synagogan konfiskerades och började användas som förläggning för tyska förband. Förhållandena försämrades ytterligare i samband med att Tyskland i juni 1941 angrepp Sovjetunionen. Dels blev den anti-semitiska retoriken hårdare, dels genomfördes en rad arresteringar som drabbade judarna i mellan- och Nordnorge. Därutöver började man systematiskt att konfiskera judiska tillgångar i oktober 1941. Detta pågick intill mars 1942 och bidrog i hög grad till upplösningen av Trondheims mosaiska samfund. Under samma period kungjordes att alla norska judar skulle få ett rött ”J” stämplat i sina legitimationshandlingar. Detta skulle vara slutfört i mars 1942. Dessutom genomfördes en statistisk undersökning där de norska judarna återigen tvingades uppge sina personuppgifter. Dessa åtgärder syftade till att förenkla nästa fas i judeförföljelserna – arrestering och deportation.
Den 8 januari 1942 arresterades syskonen Savosnicks halvkusiner David Isaksen, 44 år, och Wolf Isaksen, 47 år. De anklagades för att tillsammans med ytterligare fyra personer ha lyssnat till nyheter från BBC och spridit dessa vidare. De sändes till SS-Strafgefangenenlager Falstad, strax utanför Trondheim. Vid morgonapellen den 27 februari blev de uppropade och meddelade att de nästa dag skulle dömas i en tysk krigsdomstol. Där blev domen hård. De dömdes till döden. Den 7 mars 1942 avrättas bröderna tillsammans med ytterligare två judar och en norrman. En händelse som skakade om hela den judiska befolkningen.
Samma domstol som dömt bröderna Isaksen dömde även Ernst Savosnicks äldste son, den 33 år gamle, Michael. Han anklagades för motståndsverksamhet och dömdes till döden men kunde inte gripas eftersom han gått under jorden. För att tvinga fram information om var han höll sig gömd arresterades Ernst den 12 januari 1942. Under det att han satt fängslad sökte en ångerfull Michael upp sin lillebror Robert. De diskuterade om Michael skulle ge sig till känna så att Ernst kunde släppas fri. Men Robert avrådde till detta. Den 17 januari passerade Michael gränsen till Sverige vid Storlien och överlevde på så sätt förintelsen. För den 63-årige Ernst innebar fångenskapen att han sändes till både fängelser och arbetsläger i Norge innan han den 19 november deporterades till Polen med M/S Monte Rosa. Med 19 judar ombord var detta den första större förintelsetransporten från Norge. Från Oslo seglade fartyget till Århus varifrån fångarna transporterades med tåg till Auschwitz. Där avrättades Ernst Savosnick i december 1942.
Den 6 oktober 1942 utlyste tyskarna ett undantagstillstånd i Trondheim-området. Under de kommande 48 timmarna avrättades 35 norrmän. Samtidigt genomfördes också en massarrestering av judar. Totalt omhändertogs cirka 70 personer. Av dessa fördes ett 30-tal judiska män till Falstad medan kvinnor och barn föstes samman i några lägenheter. Med anledning av arresteringarnas omfattning kan man med fog hävda att detta var startskottet för deportationen av judar från Norge.
En av de som arresterades och internerades på Falstad var Jennys man, den 55 årige, Herman Schidorsky. Under sin fångenskap blev han sjuk, delvis som ett resultat av misshandel. En novemberdag upptäckes han och två andra judar i sin barack av SS-Obersturmbannfürer Gerhard Flesch, chef för den tyska säkerhetspolisen i Trondheim. Flesch blev rasande när han såg männen ligga och vila. Vänd till en representant för lägerledningen väste han: ”Gräv en grav utanför så blir det bra!”. Läkaren Leo Eitinger, själv jude och fånge, gjorde allt som stod i hans makt för att få männen till ett lasarett men lyckades inte. När de en dag blev hämtade var det inte för att bli körda till ett sjukhus utan istället blev de förda till Falstadskogen. Där avrättades de den 13 november 1942. En son till en av dem har i ett minnesord skrivit: ”Å dø for sin tro er en seier”.
Av Ernsts familj är nu endast Dika och Robert kvar i Trondheim. De försökte ta hand om varandra på bästa sätt. Så en dag skedde ytterligare arresteringar. Denna gång av alla manliga judar över 15 år. Dessa skulle hämtas in på morgonen den 26 oktober 1942. Trots varningar flydde inte den 27 år gamle Robert. Hans oro för att Dika då skulle tas som gisslan var för stor. Istället lät han sig arresteras och fängslas. Den 2 november transporterades Robert till Oslo och fängelset Bredtveit. Därifrån deporterades han den 26 november med M/S Donau, vilket var den enskilt största transporten av judar från Norge. Fartyget anlände till Stettin i nuvarande Polen den 30 november. Därifrån fortsatte färden med ett godståg som ankom Auschwitz den 1 december. Där möttes de av SS-soldater som snabbt delade upp de deporterade. Totalt hade 532 judar transporterats ombord på M/S Donau. Av dessa fraktades 346 kvinnor, barn och äldre män med lastbil till ”det vita huset”, där Auschwitz första primitiva gaskammare fanns. Övriga 186 män blev uttagna till slavarbete. Bland dessa fanns Robert som i samband med detta fick fångnummer 79224 tatuerat på armen. Under tiden i lägret mötte han aldrig sin far, trots att de befann sig på samma plats. Efter en tid förflyttades Robert Savosnick till ghettot i Warszawa, där efter till Dachau och slutligen till Allach. Mirakulöst överlevde han två och ett halvt år av tortyr, förtryck och mänsklig förnedring och var en av endast 34 deporterade judar som återvände till Norge.
Även Ernst hustru Dika överlevde förintelsen. På grund av sjukdom blev hon under november 1942 inlagd på ett sjukhus i Oslo. Enligt hennes egna uppgifter var hon inskriven på Diakonissesykehuset. Därifrån smugglades hon till Sverige av ett kvinnligt nätverk runt den norska sjuksköterskan Effi Leganger. De genomförde sina räddningsaktioner genom att med pålitliga taxichaufförer föra de judiska flyktingarna så nära den svenska gränsen som möjligt. Där mötte en gränslots upp och tillsammans gick man den sista biten till fots. Den 19 december 1942 ankom den då 64 åriga Dika Savosnick till Sverige och Dalens tullstation, strax norr om Töcksfors.
I samband med massarresteringarna den 7 oktober 1942 vräktes alla judiska familjer vars män var fängslade. De kvinnor och barn som drabbades av detta trängdes ihop i några lägenheter. Om Jenny Schidorsky var en av dem är inte närmare bekant men förefaller troligt. Den 25 november sammanfördes alla fängslade judar till Trondheims järnvägsstation. För första gången på länge träffades familjer som varit frånskilda. Men för Jenny fanns inga familjemedlemmar att möta. Dottern Lilly hade avlidit redan 1940 och hennes dotter Liv hölls gömd på ett barnhem utanför Oslo. Jennys äldste son Charles hade den 10 maj 1940 flytt till Sverige och befann sig i Stockholm medan hennes son Michael höll sig undan i Oslo-området. Den 3 december 1942 flydde han till Sverige och passerade gränsen i trakten av Töcksfors. Då han i samband med detta förhördes av svensk polis uppger han att Moritz befinner sig i Karlstad.
Från Trondheim transporterades de fängslade judarna med tåg till Oslo. Meningen var att samtliga skulle deporteras med M/S Donau. Men tåget hinner inte fram i tid. Istället internerades de i fängelset Bredtveit. Där var de i förvar intill den 24 februari 1943 då samtliga fördes till Oslos hamn och fartyget M/S Gotenland, vars avfärd var den sista större deportationen av judar från Norge. Under loppet av tre månader hade runt 770 judar transporterats till koncentrations- och förintelseläger i Polen. För den tyska ockupationsmakten och Quislingsregimen innebar M/S Gotenlands avfärd att Norge var helt fritt från judar. Den 25 februari lämnade fartyget Oslos hamn och satte kurs mot Stettin. Därifrån fraktades fångarna den 27 februari i godsvagnar till Berlin där de inkvarterades i en synagoga som blivit omgjord till ett transitcenter för deportationer österut. Natten till den 2 mars lastades de 158 norska judarna återigen i godsvagnar. Denna gång är de emellertid en del av en större transport om totalt 1756 personer. När de nästa dag kom till Auschwitz genomfördes en selektering av SS-personal. Enligt överlevaren Julius Paltiel, som var en av få som kunde vittna om Gotenland-transporten, valdes 29 män och några kvinnor ut till slavarbete medan alla som var över 45 år skickades till döden. Bland dessa fanns den 61-åriga Jenny Schidorsky vars sista steg gick till en gaskammare i Auschwitz där hon avrättades den 3 mars 1943.
Låt oss aldrig glömma Förintelsens offer!
Bengt Fransson
Karlstad
Källor:
•Riksarkivet (RA),
•Kungliga Biblioteket (KA),
•Värmlandsarkiv (VA),
•Karlstads kommunarkiv,
•Föreningsarkivet i Värmland,
•Norska riksarkivet (NRA),
•Senter for studier av Holocaust og livssynsminoriteter (HL-senteret) samt
•Tryckt litteratur i ämnet