Även om dessa olika element varierat över tid är det gemensamma draget tydligt: en riktig man är självuppoffrande, skriver Daniel Persson.
Är maskulinitet och manlighet en central faktor i att förstå de kriminella gängen? Det menar i vart fall tre akademiker specialiserade på socialt arbete i en debattartikel i Svenska Dagbladet (24/1).
Artikelförfattarna menar att frågor som rör kön och manlighet ofta är helt frånvarande. Det är visserligen en felaktig iakttagelse, inte minst är frågan om vad som populärt numera kallas för en toxisk maskulinitet frekvent förekommande i debatten om gangsterkulturen och den där tillhörande rapmusiken.
Frågan förtjänar dock att diskuteras ändå. Forskarna menar att gängmedlemmar ofta påverkats starkt av idealbilder av manligheter som antas vara allmänt förekommande och giltiga. Dessa får gå under namnet hegemonisk manlighet. Det är ärligt talat en rätt sladdrig definition av manlighet som inkorporerar det mesta om man bara vill.
Poängen är dock att uppväxten i utanförskap leder en del unga män till slutsatsen att de inte kan uppnå manlighetsstatus via positioner i det etablerade samhället och att de därför överkompenserar inom ramen för gänglivets våldsutövning. Det ligger nog någonting i det. Bilden av utanförskapet är dessvärre ofta betydligt mer kompakt än det faktiska utanförskapet och befäster, ja närmast föser unga bort från majoritetssamhället. Till exempel genom att uppgivenhet leder till avbrutna studier.
Bristen i resonemanget uppstår dock när man närmast tvångsmässigt försöker tvinga in detta i en förklaringsmodell centrerad kring manlighet. I den mån detta verkligen är en fråga om manlighet verkar det snarast handla om avsaknaden av det snarare än något annat. Gängkulturen präglas av kortsiktigt tänkande, ansvarslöshet, otrygghet och ett dysfunktionellt flockbeteende där ingen egentligen litar på någon annan. Det är inte vad vi traditionellt skulle kalla manliga egenskaper utan barnsliga.
Visst är det så att det finns åtskilliga manliga ideal som alla har sina särdrag. Likafullt kan vi säga att det finns en kärna som består över tid och typer och som kännetecknar något slags idealisk manlighet i vår kultur.
Att vara stark är en intressant faktor. Det är viktigt i gangstervärlden, inte minst eftersom det är en källa till skryt – jag är starkare än du, alltså är jag bättre. Styrka ryms absolut inom den klassiska manligheten men än inte alls påtvingad. Däremot finns det mycket som talar för att den princip som fått en klassisk utformning i serietidningen Bamse – ”den som är stark måste också vara snäll” – är del av en universell, svensk manlighet. Inte för att alla män är snälla, men för att det sker ett tydligt avståndstagande bland män mot dem som inte är det.
En man älskar och skyddar sin familj. I detta ingår att sätta sin familj före sig själv, att inse att ens egna intressen är underordnade familjens. Detta är en mångfacetterad aspekt som rymmer alltifrån fysiskt skydd i form av att tillhandahålla faktisk trygghet till att sörja för sin familj även ekonomiskt och känslomässigt. Även om dessa olika element varierat över tid är det gemensamma draget tydligt: en riktig man är självuppoffrande.
Tätt sammanflätat med detta är att det är manligt att vara strävsam, att vilja förbättra sin lott i livet genom sitt eget arbete. Man kan förstås föreställa sig någon som menar att detta är just vad gängmedlemmarna gör. Ytligt kan det verka stämma, men det finns en fundamental skillnad i att en riktig man gör det som är rätt.
Den traditionella synen på manlighet förefaller alltså vara väsensskild från vad som praktiseras i utsatta områden. Däremot kan man föreställa sig att de själva tänker på detta i termer av manlighet vilket nästan nödvändigtvis måste förstås som tecken på att faktisk manlighet har varit en bristvara i deras tillvaro. Fäder som är frånvarande fysiskt eller praktiskt på grund av exempelvis ett kompakt utanförskap där man inte ens behärskar språket i sitt nya hemland är inte ovanligt. Det råder alltså en tydlig brist på förebilder som kan tradera manliga dygder.
Manlighetsidealet är en strävan efter ett långt, lyckligt och produktivt liv medan gangsteridealet är dess raka och våldsamma motsats. Frågan man bör rikta in sig på att lösa i sammanhanget är således hur vi får in mer traditionell manlighet i dessa områden.
Daniel Persson
Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren