Ska vi sluta säga hej?

Krönikor
PUBLICERAD:
Häromdagen var jag med om något märkligt. Jag noterade hur några ungdomar gick förbi två andra ungdomar utan att säga hej.

Jag frågade tonåringarna om de inte gillade varandra? Jorå, blev svaret, de är schyssta. Men, sade jag i retur, varför sa ni inte hej till varandra? Man hälsar väl om man träffar någon bekant? Nix, svarade de unisont, man säger bara hej om man vill något, inte annars.

En killgissning är att detta är en fas i en längre utvecklingsprocess. För tre generationer sedan tog man i hand, lyfte på hatten och stannade för att prata. För två generationer sen nöjde man sig med handslaget och när jag var ung på 80-talet klämde man åtminstone ur sig ett coolt ”tja”. Idag verkar man ha ransonerat bort hälsandet helt och tittar istället på mobilen. I förlängningen undrar jag om även vuxna kommer sluta säga hej.

Ett litet hej kan tyckas vara just en liten sak men betyder mer än vad man tror. Forskning visar med eftertryck att bli sedd är centralt för självkänslan. I NWT har psykiatrivården ropat ut att självkänslan hos unga är sämre än någonsin. Att hälsa, nicka, le, eller ännu bättre stanna upp och prata, gör att människor känner sig sedda.

Alla vet hur det känns när man ser någon och den personen tittar bort. Den känslan är vidrig även om avsikten förmodligen sällan är så dålig hos personen som tittat bort. Hen kanske hade bråttom, var i andra tankar, eller hade något annat någorlunda godtagbart skäl. Men den som inte får hälsningen vet inget om detta utan känner sig bara obetydlig.

Att titta in i ett jollrande bebisleende är en av de mer fantastiska upplevelser man kan erfara.

Att bli sedd av andra gör att människor upplever en känsla av sammanhang. Man blir någon och man mår bättre. I studier av kollektivtrafik visar forskning till exempel att en av de viktigaste kvalitetsfaktorerna för resenärer är att föraren hälsat på dem. Om man verkligen vill förstå betydelsen av att bli sedd kan man erinra sig känslan av att ha en tremånaders bebis i famnen. Att titta in i ett jollrande bebisleende är en av de mer fantastiska upplevelser man kan erfara – och leder till att ett fyrverkeri av endorfiner och känslor av välbehag exploderar i vår kropp.

Många saker i vårt samhälle förändras till det bättre. Att sluta heja på varandra är inte en av dem. Därför vill jag slå ett slag för en väldigt enkel och billig välfärdslösning. Hälsa hellre en gång för mycket än inte alls. Se i synnerhet till att ge dagens ungdom ett glatt hej, gärna parat med ett litet leende, så kommer du bidra till både välmående och skattesänkning i framtiden. Låt oss skapa en hej-kultur. Ett hej smittar, hälsar du kommer någon annan att heja tillbaka och sedan rullar det på. Alla mår bättre och Värmland blir en varmare plats.

Fotnot: Per Kristensson är professor och föreståndare vid Centrum för tjänsteforskning

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.