Alex Vårstrand: Miljöpartiet rör sig mot slutförvar

Signerat
PUBLICERAD:
Märta Stenevi och Per Bolunds problem går tillbaka till 2014, när partiet först nådde regeringsmakten, skriver Alex Vårstrand.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Det är ett parti utan någon särskild väljarbas och utan politisk förankring, annat än hos sina förvisso inte allt för få aktivister, skriver Alex Vårstrand.

Med dalande opinionssiffror, utträdet ur regeringen och ett stort förtroendetapp i partiets kärnfråga – klimatpolitiken – så är Miljöpartiets kris total. Även om språkröret Märta Stenevi menar att det beror på stöket kring regeringsbildningen, som hon nyligen förklarade i en intervju i Dagens Nyheter (19/1), så tyder allt på att problemen är värre än så.

Miljöpartiet anser sig vara ett idéburet parti framför allt. I det får man ge dem rätt, men det är också roten till deras vånda. Det är ett parti utan någon särskild väljarbas och utan politisk förankring, annat än hos sina förvisso inte allt för få aktivister, som lever främst på sina visioner om den gröna politikens storhet.

Denna fritt flytande idealism har gett upphov till allt från kärnkraftsmotstånd till den ansvarslösa migrationspolitik som i mångt och mycket orsakade flyktingkrisen 2015. Till skillnad från MP:s europeiska systerpartier, som det går bra för i såväl Finland som Tyskland och Österrike, så har de gjort avkall på både pragmatik och strategi.

I Finland firar de gröna exempelvis att landet äntligen etablerat en ny kärnreaktor som kommer producera ren el, och stå för nästan 15 procent av landets totala elproduktion. I Sverige så gör de gröna allt för att lägga ned vår kärnkraft, oavsett den ekonomiska skada som det inneburit i form av både rusande elpriser och effektbrist.

Vilka är egentligen Miljöpartiet till för? De har lågt stöd i folkvalda församlingar utanför storstäderna, där de samtidigt finner de sig trängda mellan Annie Lööf (C) och Nooshi Dadgostar (V) i kampen om den spretiga medelklassen.

Socialdemokraterna, å andra sidan, har bara gynnats av Miljöpartiets sorti, eftersom det äntligen möjliggjort för regeringen att agera i många helt avgörande frågor utan en grön stoppkloss. Sedan Magdalena Andersson (S) tillträdde som statsminister så har regeringen klassat kärnkraften som hållbar, Arlanda flygplats skall byggas ut och det lutar alltmer åt att ett slutförvar för kärnavfall kommer godkännas. Detta har belönats av väljarna, och S går nu in i valåret med förstärkta opinionssiffror medan MP:s kris enbart förvärrats.

Även om detta inte skall ses som ett intyg på hur politiken kommer se ut efter valet, om de rödgröna lyckas behålla makten, så är det ett intyg på MP:s impopularitet även bland rödgröna väljare. Deras hopp om ett lika omfattande inflytande över politiken, om de får en chans till, måste anses mycket skadat.

Det går inte att säga att Miljöpartiets kris är en fråga om enstaka felsteg. Märta Stenevi och Per Bolunds problem går tillbaka till 2014, när partiet först nådde regeringsmakten. Aktivistisk idealism rimmar sällan väl med ansvarstagande, vilket krävs om man hoppas regera.

Om MP har någon livsvilja kvar så kommer det behöva göra upp med dessa problem och leta efter inspiration bland sina starka systerpartier. Det kommer behöva slakta sina heliga kor och leta efter mer pragmatisk grön politik. Annars är risken stor att detta val blir Miljöpartiets sista.

Alex Vårstrand

Elev på SNB:s skribentskola

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.