Konstnären från storstan fann sitt livsrum i Ivarsbjörke: ”Här är ju makalöst”

Andreas Poppelier bodde i storstan, men hans hjärta sökte något annat. På en gammal gård i Ivarsbjörke utanför Sunne fann han allt han saknat – och hittade på kuppen en större frihet i sitt måleri.

– Här är ju makalöst. Soluppgångar, solnedgångar och djur som springer fram och tillbaka över tomten.

När Andreas Poppelier berättar om platsen där han bor, gör han det med en sådan varm inlevelse och uppenbar kärlek, att en enträgen lust väcks att ställa in GPS:en på Ivarsbjörke och tuta iväg norrut.

Och då är det ändå en vacker dag i Karlstad, när vintersolen skiner in genom de stora fönstren på galleriet Konst i Karlstad och några fåglar flöjtar i ett träd i parken mitt emot, som om våren redan kommit. Å andra sidan får också den som besöker galleriet nu i högsta grad en god inblick i det som hände, när Andreas Poppelier för åtta år sedan bytte livsmiljö.

Resan gick från storstaden Stockholm till Sunne och en gammaldags Fryksdalsgård.

Naturen som han har inpå knuten, färgar numera också hans konst.

– Jag tycker det är så jäkla kul. Det är djur och natur och jag fäller träd och snickrar, bygger om och bygger växthus och bastu, beskriver han livet i Ivarsbjörke där han till och med trivs med utedasset.

Skötte fotografens katter

Han är född i Eskilstuna och hann bo i både Malmö och Stockholm, prova livet i Berlin och drömma om New York, innan han fann Värmland.

– Jag var uppe och hjälpte till på Alma Löv museum och sedan blev jag kvar och vaktade fotografen JH Engströms katter, när han åkte till Paris, säger han och berättar om motviljan han kände när det var dags att ta tåget tillbaka till Stockholm.

En tid senare fick han chansen att återvända till Värmland och tog ett stort beslut:

– Gud vad alla är trevliga och snygga och lättpratade. Jag åker inte tillbaka!

Gård eller lägenhet

Han stod vid denna tid nyseparerad, med pengarna från sin del av lägenheten och en längtan till ett naturnära liv i ett gemytligt landskap:

– Gård i Värmland eller liten, liten lägenhet i Stockholm? Det var inte så svårt val.

Och kanske fanns all den där längtan hos honom, långt innan han själv riktigt såg den.

– Nu när jag kollar tillbaka på alla verk, är det många röda stugor och granar och djur och grejer. Jag var väl på väg hit länge.

Konsten han skapade under Stockholmsåren ger ledtrådar också på andra sätt om hur flytten påverkat hans konst.

– Ja, herre min skapare. Verken jag gjorde i Stockholm, är inga muntra grejer! säger han och räknar upp motiv som utanförskap, social otrygghet, ensamma tanter på sjukhus, tomma sängar...

Det första som hände i hans konst efter flytten var att människorna försvann mer och mer ur bilderna. Med tiden har hans bilder också blivit mer och mer abstrakta.

– Jag har försökt att inte tänka skog och berg utan mer hur jag känner där jag bor och i naturen framför allt. Att försöka måla av naturen... den är ju bra som den är, så vad är vitsen? Men känslorna! Och helt plötsligt har det blivit mycket roligare också med konsten.

Idag skapar han med inriktningen ”blir det något så blir det”. Att inte eftersträva en exakt avbildning hugger huvudet av mycket prestationsångest.

– Nu kör vi bara. Inget tänkande! är parollen.

Gillar han inte resultatet, kan han bara ställa undan målningen och strunta i att visa upp den.

Skapar med motorsåg

Han målar ofta i stora format och gärna fort, med yviga rörelser. Olja är hans huvudfåra, men när han tecknar kan det bli blyerts, kol, oljepastell och akvarell.

På utställningen visar han också skulpturer, några av dem har han gjort med motorsåg.

Han har ställt ut flitigt genom åren, både i Sverige och Danmark. I Värmland har det blivit på Kristinehamns konstmuseum och Alma Löv, men i Karlstad är det premiär i och med den nu aktuella utställningen.

Han har genom åren också gjort bilder till både skivomslag och bokomslag. Meritlistan i den vägen toppas av att en av hans målningar pryder den svenska utgåvan av en av Nobelpristagaren Louise Glücks böcker. Hon var själv med och valde har han fått veta, och:

– I höstas-vintras damp det ner en bok med ett tack i.

”Blir nog kvar där”

Även en Nobelpristagare hittar alltså på sitt sätt hela vägen till en gammal gård i Sunne.

Andreas Poppelier är redan där; han har hittat sin plats på jorden och uttrycker närmast förvåning att inte fler Stockholmskonstnärer packar väskorna och drar till Värmland.

– Jag har naturen precis intill och en fantastisk utsikt... Jag blir nog kvar där.