Susanne gör opera av föräldrarnas makalösa passionshistoria

I hela livet har Värmlandsbekanta dramatikern Susanne Marko burit med sig den stora berättelsen om hennes egen mamma och pappa, som skildes åt av Förintelsen.

Nu blir den opera.

Hon har själv skrivit librettot, värmlänningen Mats Larsson Gothe har skapat musiken och den 27 januari är det urpremiär på Kungliga operan i Stockholm för ”Löftet”.

Susanne Marko är känd för Värmlandspubliken genom återkommande samarbeten med Västanå teater, senast i somras med Körkarlen. Hon har lång erfarenhet som dramatiker, regissör och teaterkritiker och har även skrivit böcker, men det dröjde länge innan hon fann den rätta formen för den berättelse hon burit med sig ända från barndomen: den passionerade historien om hennes egna föräldrar.

– Det är en så extremt känsloladdad berättelse att alla andra genrer och språk för att fånga det blev för litet. När jag drabbades av insikten att det här bör berättas med musik, föll det på plats, säger hon.

Deporterades till Auschwitz

Hennes föräldrar möttes under andra världskriget och gifte sig 1944. Kärleken spirade, men krigets mörkaste skuggor närmade sig.

– De gifte sig strax innan de deporterades till Auschwitz.

Där tvingades de isär och när befrielsen kom ett år senare, kom hennes pappa ut ur lägret med en enda tanke i huvudet: att återfinna sin fru.

– Det enda han ville var att leta efter min mamma och han visste ingenting, utan han reste planlöst runt med tåg för att leta. Och han hittade henne! Då var hon döende, men tack vare att han hittade henne just då överlevde hon. Hade han suttit och väntat och hoppats, hade hon inte överlevt.

Som Orpheus

Han gjorde det till synes omöjliga och Susanne Marko liknar det vid en klassisk Orpheus- och Eurydike-historia.

– Den älskade dör och han kan inte acceptera det, utan måste hämta tillbaka henne från underjorden.

I sin opera berättar hon inte exakt som det var. I hennes version är det exempelvis kvinnan som letar efter mannen.

– Det är inte den sanna berättelsen, utan det är ett eget verk, men det är inspirerat av en verklig händelse i min familj. Själva kärnan i berättelsen ligger väldigt nära, säger hon.

Omtumlad av orden

Berättelsen ligger också nära henne själv och perspektiven växlar under arbetet, mellan professionell distans till verket och djup personlig igenkänning.

– Det händer ibland att jag blir helt förvånad, omtumlad av orden. ”Vem har skrivit det här, wow!”. Men det är ju också så att jag inte bara vet varför jag skrivit det utan att erfarenheten i mig finns i varje rad. Det är så djupt personligt.

Hur har det som hände din mamma och pappa präglat ditt liv?

– Jag tror att det påverkat mig mycket mer än jag kan överblicka faktiskt. Jag är född 1947, de befriades 1945, så min födelse ligger väldigt nära händelsen. Att de vågade satsa på livet, det är jag ett levande bevis på. Jag tycker att mina föräldrar hade en relation och ett kärleksförhållande som var utöver det vanliga och det levde jag ju med.

”Påverkat på många nivåer”

Samtidigt svindlar tanken mot bråddjupet: hade de inte båda överlevt, hade de inte återfunnit varandra, hade de inte vågat satsa på livet och kärleken... då hade Susanne Marko aldrig blivit till.

– Ja, det har ju påverkat mig på hur många nivåer som helst. Det är klart att det här är jättekomplext och jättesvårt. Det är inte en tillfällighet att jag gör det här när båda föräldrarna är borta. Jag var tvungen att skaffa mig en konstnärlig frihet, för att inte bli för privat eller självbiografisk.

Oövervinnlig kraft

Så är operan Löftet också mycket mer än en familjehistoria. ”En berättelse om kärlekens oövervinnerliga kraft och mänsklighetens mörkaste vrår” skriver Kungliga Operan i pressmaterialet.

Urpremiären sker på Förintelsens minnesdag, den 27 januari, och både berättelsen och det körverk som operan också är, ger röst åt dem som blev Förintelsens offer. Susanne Marko framhåller tonsättaren Mats Larsson Gothes arbete:

– Det är två mäktiga körer; Mats har skrivit fantastiskt för dem. Kören berättar om de döda, som vi minns men som inte finns längre, och de berättar om smärtan och sorgen. Det är människor som jag hört berättas om i min familj, och sådana som jag läst om.

Hon är över huvud taget mycket glad över samarbetet med Mats Larsson Gothe och prisar musiken han skapat till Löftet.

– Den är så vacker, så storslagen och enastående gudomlig.

Mats Larsson Gothe å andra sidan lovordar Susanne Markos text. Den slog an något hos honom direkt när han fick den till sig:

– Jag tycker det är en väldigt stark berättelse, den är känslomässigt berörande och en vacker text. Jag föll väldigt direkt för den, genom att den relaterade till mina känslor. Man känner dramat i hela kroppen.

Att sätta musik till den starka berättelsen har känts ansvarsfullt, tycker han:

– Jag kan säga att jag har försökt att skriva den vackraste musik jag är kapabel att komponera, säger han.

Smärta och hopp

Orden och tonerna tillsammans ger en särskild kraft och Susanne Marko har en stark önskan, om vad hon vill att de som ser operan ska få med sig.

– Jag vill att de ska både drabbas av historien med all den smärta och sorg som den rymmer, den här hemska perioden i mänsklighetens historia, men att de ändå ska känna hopp, att de ändå ska känna glädje, både för att vi hedrat och vördat dem som upplevt det här men också för att den berättar om kärleken. Den talar ju om det goda och att vi måste finnas här för det goda och för varandra.

Vad tror du att dina föräldrar hade tyckt om operan?

– Jag tror att de hade varit jätteglada och jätteberörda. Jag hedrar ju dem med det här. Jag hedrar dem och alla andra som upplevt Förintelsen. Det är en viktig drivkraft för mig att hedra och minnas dem och göra något som ska vara så vackert som möjligt i detta hemska.

I epilogen påminner hon om att vi alla är delar av mänskligheten.

– Vi måste tro på inte det svarta och onda, utan på kärleken.