Ekonomi och egenmakt

Ledare
PUBLICERAD:
Tomt i januari för vissa.
Foto: Bertil Ericson/TT
Sista veckan innan januarilönen brukar kallas för årets fattigaste vecka. Helgerna tenderar att kosta på. Denna vinter är det dessutom inte bara jul- och nyårsfirande samt shopping på mellandagsrean som har grävt hål i plånboken, utan för många även elräkningar som är något utöver det vanliga.

När vi diskuterar hushållens ekonomi måste vi kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det första vi bör komma ihåg är att det är helt i sin ordning att ha lite pengar. Vi behöver inte ge fattigdom ett romantiskt skimmer, men vi skall heller inte tro att alla som har det knapert är offer.

Människor gör skilda val i livet och olika yrkens popularitet illustrerar detta tydligt. Det finns gott om svenskar som söker sig till akademiska eller konstnärliga yrken med dåliga löner – sett till antalet år i skolbänken och tillhörande studielån. Allt annat lika skulle de naturligtvis önska en högre lön, men att få ha ett för dem stimulerande jobb har uppenbarligen vägt väldigt tungt.

Allt i livet handlar helt enkelt inte om pengar. Detta är något som lätt glöms bort, både av en jämlikhetssträvande vänster och av en arbetslinjevurmande höger.

Men oavsett prioriteringar finns det för de flesta en trygghet i att känna att de pengar man ändå tjänar räcker till det man anser sig behöva. Det som blir väldigt tydligt så här års är hur många svenskar som lever från lön till lön – ur hand i mun – och inte har någon ekonomisk buffert. En del trivs säkert med detta och då finns ingen anledning att moralisera. Men många skulle nog både önska och må bättre av att ha ett sparkapital så att man exempelvis kan klara av en oväntat hög elräkning eller någon annan mycket tråkig men nödvändig utgift.

Den som i dag saknar besparingar skulle med mer pengar på banken våga realisera sin dröm och exempelvis starta ett eget företag. För andra skulle den främsta välsignelsen vara att spara genom att kunna amortera mer på sitt bostadslån och på så sätt göra sig mindre sårbar vid ett förändrat ränteläge.

Anne Wibble var finansminister i Carl Bildts regering på 1990-talet. Hon yttrade att ”alla svenskar borde ha en årslön på banken”. Denna vision betraktades av många som helt förryckt, men borde i själva verket vara en mycket rimlig målbild.

Att spara undan pengar motsvarande en årslön är för många mycket svårt. En förklaring är förmodligen tidsandan där konsumtion är något som lockar. Det är absolut inget fel på att handla prylar, men det kan vara klokt att rannsaka sig själv och fundera på om det är ett inre tomrum som vi försöker fylla med ting. Men en annan förklaring är givetvis högskattesamhället där vi låtit politiker få bestämma över alltmer av våra pengar.

Ju mer av våra skattekronor som politikerna lägger beslag på, desto mer verkar slösas bort. Det är okej att vara slösaktig, men det får man vara med sina egna pengar.

Om fler hade en årslön på banken skulle det vara ett uttryck för en större egenmakt. Alltså mindre av en stat som skall ta hand om oss från vaggan till graven och mer av självbestämmande för den enskilde. Det Anne Wibble gav uttryck för var inte en nyliberal fantasi, utan en from förhoppning om att vuxna människor inte behöver behandlas som barn.

Vårt förhållande till pengar speglar våra värderingar. Detta gäller på både ett privat och ett samhälleligt plan.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.