Dirigenten Magnus lever med musikens kraft: ”Som att sitta i en riktig Ferrari”

I vår får Karlstad en spännande hemvändare på musikaliskt återbesök, när dirigenten Magnus Fryklund kommer för att leda Karlstads orkesterförenings hundraårsjubileum.

Henstadsonen bor och arbetar i Montpellier i Frankrike, men när hans första orkester kallar, återkommer han med glädje till utgångspunkten.

Vi träffas vid hans barndomshem på Henstad en blåhimlad januaridag. Han är hemma och hälsar på och det blir ett pandemianpassat utomhussamtal om alltifrån hans stora språkintresse till hur det egentligen känns att stå framför en jätteorkester.

Pandemin orkar vi knappt prata om, men en aspekt den haft på den unge pianisten och dirigentens liv är helt klart värd att nämna:

– Jag har kunnat använda pandemin till positiva saker. Jag bodde här i några månader och fick äntligen chans att läsa alla böcker som jag velat läsa som jag aldrig hunnit och så läste jag gammalgrekiska som jag velat gjort i så många år. Jag tycker språkutveckling är kul och det hjälper mig att förstå musiken också.

Så nu kan han den basala grammatiken i gammalgrekiska!

Det är inte första språket han lär sig på egen hand:

– Jag lärde mig franska själv när jag var 13 och gick till biblioteket och lånade en språkkurs. Sedan har det varit en hobby, något som ger mig ro; att sitta med grammatik som andra avskyr är väldigt rofyllt och ångestdämpande för mig, säger han.

Bor i Frankrike

Att lära sig franska skulle visa sig vara ett riktigt bra val, med tanke på fortsättningen. Idag bor han i Frankrike, har en fransk flickvän och är verksam vid operan i Montpellier. Han är både pianist och dirigent och leder stora orkestrar.

Kommunikation är en stor del av hans yrke och liv, men språk handlar om mycket mer än att bara prata med människor. Också musik är ett språk och hans språkkunskaper gör nytta även i hans musikaliska arbete.

– Det hjälper mig mycket när man ska frasera, alltså när man bestämmer hur en melodi ska utformas. Det hjälper mig kolossalt om jag gör en melodi av Tjajkovskij, att ha basala kunskaper i hans modersmål som var ryska. Olika språk talas i olika rytm och olika tempo. Man kan höra om någon inte vet hur franskan som språk låter. Då låter det som att en tysk tolkar franskan och det är också spännande!

Gör sin tolkning

Kanske tänker någon lite hädiskt att det ”står väl i noterna hur det ska vara”, men Magnus Fryklund har inga problem att förklara varför det inte är så. Han jämför med att göra teater:

– Shakespeares ord står ju också i manuskriptet. Sen är det utifrån vilka val man gör. Ett konstverk i text eller toner eller vad det än är, har så många möjligheter. Liksom ett stort berg, om du står och kollar på en sida av berget – går du runt berget och kollar på andra sidan är det samma berg, men du kan omöjligen kolla på båda sidorna samtidigt. Det är lite samma sak med ett stort konstverk. Om jag gör valet att nu fokusera på den här aspekten av berättelsen, då kommer inte den andra komma fram. Därför får man så olika resultat, även om det ”står i noterna”.

Som dirigent är det hans uppgift att sätta ramen för tolkningen av verket.

– Och så bjuder man in orkestern att vara kreativ, men inom den ramen. Det är inte så mycket ”du ska göra precis så och du ska göra så”, utan ”nu är vi i ett universum och naturlagarna som råder här fungerar så här”.

Och hur är känslan när det blir konsert och du står där inför orkestern?

– Det är olika från orkester till orkester och från vecka till vecka. Någon sa, Stanislavskij tror jag, att ”konstnären ska inte tänka, utan bara göra”. När jag går in får man lita på jobbet vi har gjort, men man måste skapa förutsättningar för att det ska kunna hända i stunden. Det som folk får se är ju bara en liten bit av vad vi har gjort innan, påminner han.

– All förberedelsetid, när jag möter orkestern, då har jag som störst ansvar. Då är det som ett oskrivet blad, folk har sina noter vi aldrig har spelat och då är det jag som leder oss i den riktningen som jag tycker att vi ska i. Det är mycket psykologi och planering. Sedan i stunden försöker man, trots allt minut- och centimeterarbete man gjort, ta av sig den dräkten och vara spontan och se vart musiken leder oss.

Förlora sig själv och ha fokus

Dirigenten ska också hålla fokus på helheten i stunden:

– Det är en fantastisk känsla, men det är en paradox där. Man ska ge allt och kan se schablonbilden av svett och hår och man är helt inne i musiken och man förlorar sig själv. Samtidigt har man ju en kylig administration att sköta. Man behöver vara en kameleont, och skifta mellan att tappa bort sig själv helt och att känna att nu behöver min grupp veta vilken takt de ska hålla.

Demontakter funkar inte

Någon demondirigent vill han inte vara.

– Nej, och det kan man inte vara heller idag. Nivån på musikerna är så hög idag. Man blir väldigt ödmjuk av att ställa sig framför en grupp mellan 40 och 80 personer där alla är experter på sitt område och har vigt sitt liv och säkert är minst lika dedikerade till konst och musik som jag själv är. De har spelat med jätteduktiga dirigenter i hela sitt liv och den här veckan är det jag som ska leda dem. Jag ser mitt jobb mest som att skapa förutsättningar för att de ska kunna göra det som de är allra bäst på.

Hur är du till vardags? Om familjen ska åka till Ikea eller på grillutflykt, är det du som styr upp allt då?

– Nej, nej, absolut inte! På podiet har jag min ledarroll som jag fått. Jag har inget behov av att ”nu ska vi göra så här”. I en grupp märker man ju att det finns de som har talang för att ta ledarrollen. Jag är nog andreman till han som tar pinnen då. Jag är nog mer rådgivarkaraktär.

Olika sorters storhet

Han är bara 31 men har hunnit med många uppdrag, i Danmark, vid operauppsättningar på Malmö opera, för Dalasinfoniettan, Norrlandsoperan med flera.

Frågan ”vad är det största du har gjort” får honom att tveka. Han tänker inte i sådana banor, förklarar han, och vad som är stort beror på hur man menar:

– Det kan vara stor förväntan på något, att man blir ”oj, en fin institution”, som till exempel första gången jag gjorde en stor opera; det var med Malmö opera och vi skulle på turné. Det blev chartrat ett plan och hela orkestern och kören flög upp till Borlänge och hade gästspel på Dalhalla. Hela den där organisationen och att man är kapten för hundra människor på scenen...

Stort på ett annat sätt kan vara att arbeta med en ungdomsorkester i Frankrike:

– Och höra hur de lät första repetitionen och vilka attityder som fanns, och så kommer man och mjukar upp dem och till konserten spelar de som en riktig orkester. Det låter bra och så kommer borgmästarn och rektorn med tårar i ögonen och säger ”så här har det aldrig låtit förut”. Det är ju ingen milstolpe i min karriär, men det är en emotionell milstolpe, som jag kanske är mer stolt över. Men jag är ju stolt över att jag också får göra de stora sakerna, som en nyårskonsert i Frankrike som var utsåld med 2000 personer i publiken varje kväll och en jätteorkester, som man annars inte får dirigera när man är ung. Att stå där och känna att det var som att sitta i en riktig Ferrari, men att jag var van vid den och kunde köra den till max.

Pianot första förälskelsen

Resan fram till den känslan började i Karlstad och ett visst mått av slump fanns med i starten:

– Jag började spela piano när jag var nio-tio för en privatlärare. Jag ville spela cello, men det var kö till kulturskolan och då tyckte min mamma att det var en bra idé att börja med piano, bara för att lära mig noter. Mitt liv hade kanske sett annorlunda ut om det inte varit kö, för då blev det min första förälskelse. Även om jag sen började på kulturskolan och spelade cello i många år och var med i orkestern, så var den största kärleken redan tagen. Pianot har alltid förblivit mitt första instrument.

Hans första orkester var Karlstads orkesterförening. Han brukade cyklade in till stan och lyssna på föreningens konserter; senare blev han själv en av dess medlemmar.

– Det var den första orkester jag dirigerade också.

Han blev uppmuntrad därtill när han kom med egenskrivna kompositioner och han är glad att han fick chansen.

– Med en fiol eller flöjt kan du ta dina mjukisbyxor och stänga dörren och även om det låter för jäkligt och inte funkar, så kan du står där och skämmas lite själv. Som dirigent kan du inte ta hem och öva, utan när du övar är du i nåt slags offentlighet och står blottad framför allihopa... Man ska få chansen och det fick jag i Karlstad orkesterförening, även om de på förhand visste att han kan ju inte det här.

Hundraårsjubileum

I vår återvänder han till utgångspunkten. Orkesterföreningen fyller hundra år och Magnus Fryklund ska dirigera jubileet.

– Det är en stor ära nu när de fyller hundra att de önskat att just jag ska komma och leda dem. Det är en cirkel som sluts på något vis.