Storpolitik på menyn: När FN-chefen och Erlander möttes ”helt tillfälligt” på Statt i Karlstad

Om FN:s generalsekreterare och Sveriges statsminister skulle mötas 2022 på tu man hand, skulle det vara en stort uppmärksammad händelse. Naturligtvis. Om de dessutom skulle ha sitt möte på det nyrenoverade Stadshotellet i Karlstad…nej, det skulle bara inte kunna hända i vår tid.

Men i en annan tid kunde det hända.

Året var 1951 och i denna stad på detta anrika hotell möttes de. Båda huvudpersonerna hade tillträtt sina framskjutna ämbeten 1946. Den ene skulle redan hösten 1952 lämna in sin uppsägning, den andre skulle sitta kvar ända till 1960-talets sista år – oslagbart länge för en svensk statsminister.

Trygve Lie och Tage Erlander, som det alltså rör sig om, träffades i denna värmländska sommarmiljö den 23-24 juli 1951. Till dåtidens NWT-läsare förmedlades bilden att de möttes av en ren slump. Så framställde nämligen Trygve Lie saken: att de stötte på varandra i Karlstad ”helt tillfälligt”, vilket gav möjlighet till diskussion, ”men mera privat förstås”.

VF var den gången på efterkälken. Först påföljande dag nämndes Lies besök i tidningen, när han besökte konstfibertillverkaren Svenska Rayon i Älvenäs (”en meget pen bedrift”) på rekommendation av Tage Erlander. I NWT samma dag upprepades att ”de båda herrarna sade sig diskutera enbart privata angelägenheter”.

Koreakriget

Men mer än så var det förstås fråga om. Mycket mer. Ännu en gång är Tage Erlanders på 2000-talet utgivna dagböcker en upplysande källa. Det visar sig att Lie och Erlander vid detta tillfälle ”privatsamtalade” i hela tre timmar och att det allvarsamma diskussionsämnet låg långt bortom det fridsamma Stadshotellet i Karlstad: det sedan 1950 pågående Koreakriget, den tillspetsade situationen mellan Nord och Syd kring 38:e breddgraden och den oroväckande upptrappningen av det Kalla kriget.

I sin memoardel från åren 1949-1954, utgiven på 1970-talet, är det knappt att Erlander nämner Trygve Lie. Däremot avslöjar han i sina dagböcker, där frispråkigheten är betydligt större, en tämligen kritisk syn på norrmannen. Som alltid är Erlander allergisk mot skrytsamhet, som när Lie hävdar att ”min resa (till Moskva) var ryssarnas stora chans till en fredlig uppgörelse”.

Av anteckningarna framgår också att Trygve Lie, ”ängslig och ivrig”, ville veta hur Sverige såg på FN-beslutet i säkerhetsrådet att ingripa i Koreakonflikten på USA:s sida. Det verkade närmast som han ängslades för ”att vi skulle anse ingripandet vara ett misstag”, noterar Erlander. (Medan Norge och Danmark ställde upp med regelrätta sjukvårdsförband inom FN-styrkorna, stannade Sverige försiktigtvis vid att genom Röda Korset ställa ett sjukhus till förfogande.)

I sin avslutande notering skriver Erlander att Lie nog ”inte släpper sin naivitet i första ögonblicket”.

Hett om öronen

Trygve Lie, enligt NWT ”semesterbrun och gemytlig” under sitt julibesök i Karlstad 1951, hade tidigare under sommaren fått det riktigt hett om öronen. Sovjetledningen visade då sitt tydliga missnöje med att Lie understött beslutet om FN-ingripandet i Korea. I juni gick regeringsorganen Literaturna Gazeta och Pravda till brutala, verbala attacker mot honom:

”När Trygve Lie lät masken falla…avslöjade han sig som en direkt och aktiv medbrottsling i USA:s väpnade ingripande i Korea", hade Pravda skrivit tio dagar innan Lie mötte Erlander på idylliska Stadshotellet i Karlstad.

(Varför lade inte Sovjet in sitt veto mot säkerhetsrådets beslut om FN-ingripandet i Korea? Då hade det ju inhiberats? Jo, beslutet togs under en period när Sovjet bojkottade säkerhetsrådets sammanträden…)

I sina memoarer från 1954, Sju år för freden, resonerar Trygve Lie bland annat om situationen när hans femårskontrakt var på väg att löpa ut, vilket han själv – tidigare – hade sett som den logiska slutpunkten på sin tid som FN:s ledande tjänsteman. Den hårda sovjetiska hållningen låste frågan och fick till följd att västmakterna till varje pris ville att han skulle stanna kvar och förlänga kontraktet. ”Jag var tvungen att acceptera ett förlängt avtal”, skriver Lie i memoarerna.

Frågan avgjordes inte av säkerhetsrådet, där veto fanns, utan av generalförsamlingen, där veto inte existerade. Genom majoritetsbeslut – röstsiffrorna 46-5 och åtta nedlagda – fick Lie en treårig förlängning av sitt mandat.

Avgick

Situationen blev dock ganska snabbt ohållbar för Lie, som bestämde sig för att avgå från sin FN-tjänst i förtid. Han lämnade in sin avskedsansökan i november 1952 och under våren 1953 kom efterträdaren på plats – Dag Hammarskjöld.

Föga kunde Trygve Lie ana att hans efterträdare fanns att söka i regeringen, som leddes av mannen som han under tre timmar händelsevis stötte på och samtalade med på Stadshotellet i Karlstad. Lika lite visste Tage Erlander detta.

I Erlanders regering trädde kabinettssekreteraren Dag Hammarskjöld in som konsultativt statsråd den 6 februari 1951. I dagboken samma dag noterade Erlander att ”Hammarskjöld får ett verkligt gott mottagande.”

När det i april 1953 stod klart att Hammarskjöld – utan något veto från sovjetisk sida – skulle bli FN:s nye högste chef, konstaterade Erlander i dagboken: ”Han blir en bättre generalsekreterare än Lie. Mindre värdig och rund, men också mindre bullersam”. Och vidare:

”Det blir en svår förlust för mej och regeringen. Jag var ju den som arbetade för hans inträde här. Åtskilliga surpuppor hade många invändningar, men nog har det varit en utomordentlig tillgång att ha honom”.

Anders Ajaxon

Källor:

Nya Wermlands-Tidningen 24-25 april 1951

Värmlands Folkblad 25 april 1951

Tage Erlander 1949-1954, andra memoardelen (Tidens förlag)

Tage Erlander Dagböcker 1950-1951 och 1953, Sven Erlander (Gidlunds förlag)

Sju år för freden, Trygve Lie 1954 (Tidens förlag)

Nationalencyklopedin

Wikipedia