Mats Bäcker aktuell i ny bok: Punk, progg och Iggy Pop

Mats Bäcker är en firad fotograf, uppmärksammad för bilder av världsartister som The Rolling Stones, Iggy Pop och David Bowie.

Men han har också en bakgrund som musiker. I boken "En spark rätt i skallen" berättas historien om en omtumlande period i svenskt musikliv.

Allt tog fart efter en konsert med Iggy Pop i Köpenhamn. Då var Mats Bäcker 19 och hade börjat frilansa som fotograf. Dagen innan konserten hade han träffat Iggy Pop tillsammans med skribenten Mats Zetterberg för att göra ett reportage för Aftonbladet. Mötet blev en trist historia. Vid sidan av scenen ville James Osterberg – som Iggy Pop heter i passet – hellre prata om golf än om rock.

Men väl uppe på scenen var förvandlingen total.

– Jag hade inte upplevt något liknande tidigare, börjar Mats Bäcker.

Han tystnar i ett försök att hitta passande styrkeord.

– Just energin och trycket, fortsätter han lite uppgivet eftersom orden inte gör upplevelsen rättvisa.

Tidigare hade Mats Bäcker hängt med brittiska The Jam och sett The Clash, men de nådde inte samma höjder som Iggy Pop under sina konserter.

– Kraften och utstrålningen som Iggy hade var något helt annat. Det var så tight. Så galet. Så inspirerande.

Konsertupplevelsen blev ett vägskäl i livet för Mats Bäcker – på flera plan. En av bilderna han tog – den där en vildsint Iggy Pop för ett ögonblick fångas av strålkastarljuset och visar fingret åt publiken – är idag en av Mats Bäckers mest välkända fotografier. Det har ställts ut på gallerier och museer runt om i världen, bland annat på Värmlands museum.

– Upplevelsen gav mig också inspiration att starta ett band. Så den där konsertkvällen kom att betyda mycket.

Musiklivet rikt i Hagfors

Musiken hade han med sig långt innan fotograferandet. Gnistan tändes redan under uppväxten i Hagfors. Mats Bäcker sladdade efter sina två äldre bröder med sju respektive nio år och han fick mycket av sin tidiga musikaliska uppfostran genom storebröderna. Han pratar varmt om kommunala musikskolan där han började med piano och gick vidare till klarinett och tvärflöjt.

– I Hagfors var musiklivet rikt. Min mamma Karin var en duktig pianist och båda brorsorna – Anders och Per – hade rockband på 60-talet när jag var liten.

Anders band hette Climax och Mats Bäcker beskriver det som en Hep Stars-kopia. Pers band hade det kaxiga namnet Les Beau – "De vackra" på franska.

– Båda banden var med i en popbandstävling på Fasaden i Hagfors och bröderna hotade var för sig med stryk om jag inte röstade på just deras band. Climax vann.

Mats Bäcker ler gott åt minnet.

– När jag sedan började spela med Fiendens musik så körde jag tvärflöjt under de första repen. Men tvärflöjt passade illa i punkmusik. Så jag bytte till saxofon.

Från Hagfors och Afrika till Lund

Det är med utgångspunkt i bandet Fiendens musik som författaren Karl G. Jönsson skildrar en period av svenskt musikliv i boken "En spark rätt i skallen", döpt efter bandets debutsingel. Karl G. Jönsson var bandets sjunde medlem och skrev många av texterna samt gjorde omslag och affischer. Bandet bildades i Lund 1977 dit Mats Bäcker hade flyttat för att gå gymnasiet. Hans pappa gick bort tidigt och han bodde en tid i Afrika där mamma Karin arbetade för biståndsmyndigheten Sida. När han skulle börja gymnasiet och Karin fick en tjänst i Kenya, blev det Lund för Mats Bäcker. Där pluggade redan en av bröderna och där fanns även ytterligare släktingar. Efter ett knackigt första år i Lund bytte han till yrkesskola i Malmö med inriktning mot fotografi.

– Jag gick andra året på yrkesskolan när jag fotade Iggy och vi drog igång bandet.

Först kallade sig bandet för Stööns, som en blinkning till The Rolling Stones.

– Vi spelade covers till en början. Många Stoneslåtar. Vår första spelning var på min 20-årsdag minns jag.

De gjorde en egen version av Iggy Pops "The Passenger" och skrev en svensk text som blev något av en programförklaring för bandet.

– I vår tappning hette den "Du går aldrig säker för Fiendens musik". Och i Iggys låt finns det ingen saxofon med, så jag fick hitta på ett eget arr.

– När jag såg Iggy Pop på Gröna Lund 2015 så körde han just "The Passenger". Och i bandet hade han med en saxofonist – som körde exakt det sax-riffet som jag hade kommit på! Så Iggy har nog lyssnat en hel del på Fiendens musik.

Mats Bäcker ler brett och börjar förklara bakgrunden till bandnamnet Fiendens musik.

– Namnet tog jag från en maoistisk pamflett som argumenterade att om man är vänster kan man inte spela fiendens musik, alltså rock. Det var ju amerikansk imperalistmusik! Jag var aktiv på vänsterkanten, men jag såg inget problem med att vara det samtidigt som jag älskade rockmusik. Det var ju bara extremister som höll på med sånt fjanteri.

Mellan proggen och punk

Musikaliskt hamnade Fiendens musik någonstans i gränslandet mellan punk och den svenska proggen.

– Tidigare hade jag lyssnat mest på Genesis, Yes och Frank Zappa. Svår musik. Det var en jättekick att höra Iggy och många av banden som kom fram under den här perioden. Tack vare de råare punkbanden fattade jag att man kan vara med i band och skriva låtar utan att man behövde vara så himla skicklig som musiker. Den möjligheten fanns ju aldrig i Zappas musik.

Nådde du någon gång samma eufori när du själv stod på scenen som du upplevde på den där konserten med Iggy Pop?

– Absolut. Fast vi blev aldrig så bra musiker som jag hade önskat. Men vi var ett roligt liveband.

Mer roligt än bra?

– Haha, ja det kan man nog säga.

Hur vill du beskriva den här perioden, andra halvan av 70-talet början av 80, i svenskt musikliv?

– Det hände så mycket överallt, det fanns band och föreningar som ordnade konserter i varenda liten håla. Så var det redan under högstadiet i Hagfors, jag var med och arrangerade en konsert med Samla Mammas Manna bland annat.

– Det var lätt att bli kompisar med andra band, lätt att få spelningar. Man bodde hemma hos varandra – när vi spelade i Stockholm sov vi hemma hos någon i Ebba Grön, när de spelade i Skåne sov de hemma hos någon av oss. Det var en bjussig, uppmuntrande tid.

Nekades inträde på Sandgrund

Fiendens musik debuterade 1978 och släppte två album, det andra inspelat i värmländska Silencestudion utanför Koppom. Redan tidigt turnerade bandet flitigt.

– Vi spelade vid två tillfällen i Värmland, berättar Mats Bäcker.

– Först i Kristinehamn och två dagar senare i Karlstad.

I Kristinehamn kom bandet till Musikforum i Brogårdsskolans matpaviljong den 27 april 1979 och i Karlstad gästade de Musikcaféet på Sundsta fritidsgård.

– I Karlstad bodde vi allihopa i en liten etta, en källarlägenhet. Mellan konserterna i Kristinehamn och Karlstad hade vi en kväll ledigt, så vi blev lite fulla och kom på att vi borde gå till Sandgrund som då var ett dansbandsställe. Just den kvällen spelade Lill-Babs som vi såklart ville se. Men vi blev inte insläppta, vi hade ju inga slipsar. I stället gick vi – hela gänget – runt Sandgrund flera varv som ett tåg och ropade "Lell-Babs! Lell-Babs!".

Med ett skratt berättar Mats Bäcker att han borde ha dragit den storyn när han ställde ut fotografier på Lars Lerins Sandgrund för några år sedan.

– Jag borde ha berättat att förra gången jag var på Sandgrund blev jag inte insläppt!

Fler minnen har gjort sig påminda under arbetet med boken.

– Vi hade så roligt i bandet och vi var väldigt snälla. Det närmaste vi kom till att vandalisera ett hotellrum var att vi hade kuddkrig.

Från början var boken tänkt som en uppsamling av bilder som skulle distribueras enbart mellan medlemmarna. Men projektet växte och blev en skildring av en epok snarare än av ett specifikt band.

– Boken handlar mer om tiden i sig än om Fiendens musik. Vilket gör det mer intressant – det blir som att titta i en vattendroppe och spegla hela världen.

Hur länge spelade du med Fiendens musik?

– Fram till 1981. Då flyttade jag till Stockholm och spelade med Docent död, som senare blev Docenterna, i ett halvår. Det var väldigt roligt och utvecklande för de var bättre musiker. Jag gjorde också några inhopp med Magnus Uggla och Ulf Lundell bland annat. Jag höll igång musiken, men så tog fotograferandet över. Vi i Fiendens musik samlades i samband med bokreleasen nyligen och spelade tillsammans igen vilket var underbart roligt.

Berätta om konserterna med Ulf Lundell.

– Det var när han var som störst, 1982 efter att "Kär och galen"-plattan hade kommit ut. Jag hade fotat honom för tidningen Schlager tidigare under den sommaren och lärt känna honom. Under hösten så återupptogs turnén och då hälsade jag på dem i logen efter en spelning i Lund och det visade sig att Lundell hade fått höra att jag spelade sax. "Kan du inte komma och spela med oss i Konserthuset i Stockholm? Du kan väl vara med på extranumren?", frågade han.

– "Visst, gärna", svarade jag. Jag spelade på två låtar, fick ackorden nedskrivna på en servett och repade med bandet på soundchecken innan spelningen. Det var svinroligt att hoppa in!

Efteråt drog sällskapet till Café Opera där Ulf Lundell bad honom att hoppa in vid turnéavslutningen några dagar senare.

– Då blev efterfesten på nattklubben Alexandra. Kungen och drottningen var med minns jag. Kungen och Stig Vig från Dag Vag satt vid ett bord och pladdrade och drack öl ur flaskor. Vi festade med dem till långt in på småtimmarna.

Fotojobb för Wermlandsoperan

Fotograferandet och musiken har slagit följe med honom genom yrkeslivet. Många musiker som han har fotograferat har med åren blivit vänner och många fotouppdrag har sprungit ur hans kontakter inom musiken.

– Under senare år har jag arbetat mest med klassisk musik och opera i mitt fotograferande.

I dagarna gör han ett fotojobb för Göteborgsoperan, senare i år väntar uppdrag för Wermlandsoperan.

– Den gnutta musikalitet jag har kommer till användning när jag fotograferar dans till exempel. Rytm och tajming, det handlar om en förståelse. Jag har med mig saxofonen i min fotostudio – blir jag trött på jobbet framför dator tar jag upp den och spelar några minuter. Förhoppningsvis blir det fler spelningar med Fiendens musik under våren. Det är kul att komma igång igen.

"En spark rätt i skallen" av Karl G. Jönsson finns utgiven på Helium press.