Det är även ett uppenbart korruptionsproblem. Om man gjort så här i andra länder skulle Sverige utan tvekan ha kallat det för korruption, säger Adam Danieli.
Orimligt många myndighetschefer som utsågs av regeringen Löfven var tidigare socialdemokrater, visar rapporten Enpartistaten från tankesmedjan Timbro. Svenska Nyhetsbyrån träffade rapportförfattaren Adam Danieli.
Varför är utnämningar av myndighetschefer viktiga?
– Det har att göra med den unika svenska förvaltningsmodellen. Den svenska regeringen styr riket genom en opolitisk förvaltning som fattar de allra flesta myndighetsbeslut.
Hur ska utnämningar gå till?
– Utgångspunkten är Regeringsformen där det står att det ska ske utefter förtjänst och skicklighet. Men utöver det finns inget regelverk, utan regeringen kan själv både definiera vad den tycker är meriterande och hur den väljer att genomföra processen.
– Det har blivit är det en väldigt sluten process. Det finns ingen rätt för allmänheten att kunna söka statliga tjänster, det finns ingen skyldighet att utlysa vakanser och det finns ingen rätt att få tillsättningarna motiverade på något sätt.
Hur har det gått till under regeringen Löfven?
– Det är väldigt många politiker som har blivit myndighetschefer, ungefär var fjärde myndighetschef som utsågs under perioden 2014-2020 är tidigare politiker.
– Om man tittar på vilka de här politikerna är visar det sig att en majoritet har en bakgrund inom socialdemokratin. Det är personer som exempelvis varit folkvalda i riksdagen eller tjänstemän i regeringskansliet. De har helt enkelt gått vidare från de här toppositionerna inom socialdemokratin till opolitiska positioner i staten.
Vilka problem leder det till?
– Det finns inget som talar för att politiker är särskilt duktiga på att vara myndighetschefer. Många av dem har erfarenhet av att jobba med opinionsbildning inom partierna, driva valrörelse och sådana saker. Vilket är något annat än att leda stora, ofta tungrodda organisationer i en väldigt hårt reglerad verksamhet. Det är mycket större sannolikhet att det blir ledningsproblem på myndigheter som leds av tidigare politiker än som leds av erfarna tjänstemän.
– Det är även ett uppenbart korruptionsproblem. Om man gjort så här i andra länder skulle Sverige utan tvekan ha kallat det för korruption. Men här är det som om har regeringen fått carte blanche att få trycka in sina vänner och likasinnade på myndigheterna när den väl har fått makten.
Vad bör göras?
– Jag föreslår att man inför uttömmande regleringar. För det första ett grundlagskrav på öppenhet i processen. För det andra måste man reglera hur själva processen ska gå till: hur poster ska utlysas, hur utnämningar ska motiveras, hur de ska kunna överklagas, vad som ska vara meriterande och så vidare.
– Det måste finnas en nämnd som på ett bredare sätt tar hand om utnämningarna. Som ser till det långsiktiga behovet av kompetensförsörjning inom staten och som kan nominera kandidater till poster.
– Det viktigaste är att det måste finnas någon form av kontrollmekanism. Jag föreslår då man ska kunna underställa utnämningarna konstitutionsutskottets prövning som vid behov kan upphäva utnämningar.
Vad gör den svenska förvaltningsmodellen unik?
– När man i andra länder skulle utkräva ansvar en politiskt tillsatt person, kanske ett statsråd, så finner man i Sverige att det oftast är en myndighetschef som har fattat de exekutiva beslutet. Därför finns inget ansvarsutkrävande som är politiskt utan de här personerna stannar kvar på sin post oavsett vem som har regeringsmakten.
Hur stor insyn finns i processen?
– Bristen på transparens är märklig eftersom vi har strikta regler för hur man rekryterar lägre ner i myndigheterna. Men när det kommer till den högsta nivån, alltså de personer som regeringen utser är insynen absolut noll.
Det handlar om 22 personer som är socialdemokrater, är det så mycket?
– Man måste också kolla på var cheferna hamnar. De här 22 utnämningarna har varit till väldigt stora myndigheter. Av de statliga tjänstemän som har en ex-politiker som chef, jobbar 90 procent för en socialdemokrat.
– Tittar man på Arbetsförmedlingen, som är det värsta exemplet, har den sedan sitt bildande i princip alltid letts av en socialdemokrat. Så vi har 70 år av en slags socialdemokratisk femtekolonnsorganisation inom statsförvaltningen.
Kan du ge exempel på en särskilt märklig utnämning?
– Utnämningen av Carin Jämtin som generaldirektör för Sida den klart mest iögonfallande. Hon utnämndes efter att hon avgick som Socialdemokraternas partisekreterare. Det märkliga är att posten hade varit vakant sedan året innan. Trots att regeringen själv uppger att man hade 28 sökande utnämndes ingen. Istället valde man Carin Jämtin fast hon aldrig sökte tjänsten. (SNB)
Daniel Åkerman