Vem är egentligen svensk?

De som invandrat och nu bygger landet är här för att stanna, De har kommit för att öka vårt välstånd och bygga upp sin egen trygghet, skriver Krister Inde.

I november var jag på väg till Vasa i Finland via Stockholm och Umeå. Under tre taxiresor träffade jag tre kurdiska taxiförare från tre olika länder, Turkiet, Iran och Irak. På andra sidan Bottenhavet finns minst 300 000 finska medborgare som har svenska som modersmål. Därför är man nu rädd för att många av dem ska flytta till Skellefteå och bygga bilbatterier.

När jag kom hem till Karlstad och växlade euro till svenska pengar, satt en syrisk man hos Forex och var ett enda stort solsken. Klippte mig sedan hos en kvinna från en stad utanför Aleppo i Syrien, när jag besökte Kalmar veckan därpå. Självklart gick jag på kvällen till Ristorante Ernesto som drivs av en italienare gift med en ryska. Han minns alla som varit på hans krog mer än tre gånger.

Dagen därpå kunde vi konstatera att minister Eneroth har köpt vårt koncept i projektet Chans Till Dispens och gett uppdraget till VTI att utveckla förarprov för personer med synfältsbortfall. Allt byggt på det nederländska projektet Auto & Mobility som lärt oss att vi återkallar fler än 800 körkort per år i onödan, vilket skapar orättvisor och rättshaverier eftersom vi inte följer EU:s körkortsdirektiv som i andra EU-länder.

Vi kan nog i framtiden bli lika bra som i Norge varifrån mina rötter kommer. I sommar åker vi kusiner och besöker bestemors uppväxtmiljöer precis som min frisör Nader skulle vilja åka hem till Syrien om det gick.

Under hösten har jag också jobbat med indiern Shrawan Raja som är en hejare på datahjälpmedel och hans kollega Fanny, som är gift med en brasilianare. Häromveckan har också Karthikeyan Baskaran från Chenai i Indien och Antonio Macedo från Portugal fått vårt stipendium för sin forskning vid Linnéuniversitetet i Kalmar om livskvalitet hos svenskar med nedsatt syn.

När jag sedan gick till Pekås och mötte den trevlige colombianske vännen i Viken. Kvällen innan hade vi druckit glögg hos grannen Tamara från St Petersburg som är både rar och kompetent att sälja pappersmassa till länder vi inte kan namnet på. Ringde sedan till föreningsordförande Lukas Jakubov från Kazakstan och frågade hur det gick på Socialhögskolan.

Medan Kevin från England talar så dålig svenska att man häpnar, kanske för att han leder byggen av vindkraftverk med polsk arbetskraft. Precis som Arturas och Vigan på västkusten målar och snickrar på litauiska till mångas glädje.

De som invandrat och nu bygger landet är här för att stanna, De har kommit för att öka vårt välstånd och bygga upp sin egen trygghet. En oslagbar kombination i ett folkhem som ser annorlunda ut än när de svenska bönderna flyttade till staden för att jobba på fabrik och mötas av dåtidens misstro. I dag får de invandrade hjältarna förstärka äldreomsorgen och sjukvården med förvärvad kompetens, stort hjärta och varma händer.

De som kommit hit och inte fungerar och bygger egna hierarkier och inte känner in våra regler och sina egna möjligheter blir ett problem som polis och åklagare får tillrättavisa. Men hur skulle vi klara oss utan den stora majoriteten av nya svenskar som fungerar? Vem ska då bygga bilbatterier, jobba i sjukvården och hemtjänsten, köra taxi, vara lärare, läkare och bli valda till ministrar?

Det är väl den frågan som de socialkonservativa måste besvara under valåret. Brist på arbetskraft och en ojämn åldersfördelning är och blir ett ännu större problem utan import av fler som vill bo här.

Krister Inde