Hemlöshet är ovärdigt

Ledare
PUBLICERAD:
Verksamhet för hemlösa i S:ta Clara kyrka.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
S:ta Clara kyrka i Stockholm ligger mitt emellan centralstationen och Sergels torg. Den är känd för det sociala och diakonala arbete som bedrivs med kyrkan som nav, vilket man exempelvis kunde få en inblick i om man såg SVT:s tv-gudstjänst som sändes den första söndagen i advent.

Två nätter i veckan har kyrkan även förvandlats till härbärge, då cirka 30 hemlösa fått komma in och övernatta. Nu har dock kyrkans försäkringsbolag satt stopp för verksamheten. Risken för skador på en byggnad med höga kulturhistoriska värden, anses för stor.

Att ett försäkringsbolag gör den analysen är begripligt. Samtidigt är det lätt att förstå besvikelsen hos anställda och volontärer som nu måste se sig om efter en annan lokal. Situationen blir en tydlig symbol för hur två var och en för sig goda ambitioner, krockar med varandra.

Nyligen valde Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch att i praktisk handling visa sitt stöd för arbetet i S:ta Clara. Hon hyrde kyrkan en natt och övernattade där tillsammans med personer som på detta sätt slapp tillbringa natten ute i vinterkylan.

När Socialstyrelsen år 2017 gjorde en kartläggning av hemlösa i Sverige uppgick siffran till drygt 33 000, men landets stadsmissioner tror att det finns betydligt fler. Hemlöshet kan dock se ut på många olika sätt. Man kan räknas som hemlös men ändå ha tak över huvudet genom olika temporära lösningar, som att få sova på någons soffa.

Men de flesta associerar nog begreppet med det som Socialstyrelsen kallar för akut hemlöshet. Det är alltså när du är beroende av ett härbärge eller något liknande för att slippa sova på gatan.

I dagligt tal kallas denna grupp ofta för uteliggare. En del förknippar det kanske med tiggande EU-migranter. Eller med svenska medborgare som missbrukar alkohol eller narkotika. Men exempelvis Frälsningsarmén vittnar om att allt fler från andra grupper söker sig till dem för att få sova i en varm säng. I dag kan en uteliggare vara en fattigpensionär som tillbringar nätterna på nattöppna snabbmatsrestauranger eller ombord på nattbussar.

Det finns många anledningar till att människor hamnar i hemlöshet, därför är hjälpbehoven olika. Vi kan inte tvinga någon att ta emot hjälp och vi kan inte låta vår vilja att hjälpa bli till kravlöshet. Det finns förmodligen ingen patentlösning, det får dock inte bli en ursäkt för att ge upp.

Den modell som Socialstyrelsen rekommenderar kallas ”bostad först”. Den innebär att hemlösa personer som exempelvis lider av missbruk eller psykisk ohälsa först får en bostad och att man därefter sätter in insatser. Flera riksdagspartier ställer sig bakom modellen men den har inte fått något större genomslag i landets kommuner.

Återigen måste man se frågans komplexitet. Det är logiskt att det är lättare att få rätsida på tillvaron om du slipper sova på gatan, men flyttar det in någon som inte sköter sig skapar det otrygghet för omkringboende. Det är sådana målkonflikter som måste hanteras.

Bakom varje uteliggare finns ett unikt levnadsöde och olika lösningar kan fungera olika bra beroende på person och sammanhang. Det viktiga är att vi inte vänder bort blicken. Civilsamhällets eldsjälar gör ett fantastiskt arbete, men frågan om hemlöshet måste också få ta större plats i den politiska debatten. Fler partiledare bör i detta avseende följa Ebba Busch exempel.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.