Ulrika, 30, om resan med Lerin: ”Det var traumatiskt att splittras och åka hem”

Ulrika Skott är en av deltagarna i Vägen ut med Lars Lerin som delar med sig av sitt missbruk i tv-serien.

Här berättar hon om psykosen som vände allt. Känslorna kring inspelningen och responsen efter.

– Herregud vilken resa det har varit, säger Ulrika Skott.

I våras fick Ulrika Skott ett meddelande från Lars Lerin som frågade om hon hade lust att följa med på en gruppresa.

Det hade hon visserligen, men att resan skulle filmas och sändas på tv skrämde henne.

– Det var inte självklart att säga ja. Men jag landade i att jag inte skulle skämmas över mig själv... Och det är nog det viktigaste jag tar med mig för framtiden, säger Ulrika Skott.

Under fyra veckor i somras reste gruppen tillsammans genom landet och genom sina egna livshistorier.

– Vi alla känner varandra genom att vi har möts i sammanhang som har med tillfrisknande från beroende att göra, säger Ulrika Skott.

”Aporna slutade tjattra”

Hennes eget beroende började i tonåren.

– På gymnasiet spårade det fullständigt ur, säger hon.

Hon hade då flyttat hemifrån Karlskoga till Vålberg och bodde på Lillerudsgymnasiets internat där hon pluggade djurvård. På en fest testade hon alkohol för första gången och effekten är ett starkt minne.

– Första gången jag drack blev det helt tyst upp i huvudet. Det var som att aporna slutade att tjattra... Samtidigt kände jag att det kan aldrig vara bra att det känns så här bra...

Aporna som tjattrade i huvudet var ett konstant snurr av tankar, tvivel och självhat.

– Jag tvivlar jämt på mig själv. Ifrågasätter alltid mig själv. Jag förstår inte hur en del aldrig verkar tvivla på sig själva eller alltid är så säkra på sin sak. Jag ifrågasätter ju allting... Samtidigt är det, det som jag gillar med mig själv.

Som mest gick hon på 14 olika mediciner, utskrivet av en läkare, berättar hon. Bland annat lugnande och narkotikaklassade bensodiazepiner.

– Det är helt sinnessjukt att jag fick så mycket mediciner utskrivet... Jag hade en hel kasse full hemma.

– Jag mådde så fruktansvärt dåligt... Varför vet jag inte riktigt. Men jag gjorde vad som helst bara för att få lite lugn. Jag drack, tog tabletter och rökte spice. Största beviset på hur dåligt jag mådde är nog att jag aldrig frågade vad något var som jag blev erbjuden, jag bara tog det. Idag är det helt ofattbart.

Uppvaknandet efter psykosen

Sista läsåret på Lillerudsgymnasiet fick hon inte längre gå kvar på skolan.

– Personalen kom in till mig en dag och sa att vi ser hur dåligt du mår och det här är nog inte rätt plats att vara på för dig nu.

Det blev början på en vändning. Då fick hon en beroendeterapeut från Nexus, Karlstads kommuns ungdomsavdelning för missbruksproblem, och flyttade in på ett stödboende.

Men det riktiga uppvaknandet kom efter psykosen som Ulrika berättar om i tv-programmets andra avsnitt. I flera dygn var hon mentalt borta.

– Min starkaste vändpunkt är 31 oktober 2011. Jag vaknar då upp i sängen hemma hos mina föräldrar och fattar att jag är tillbaka i verkligheten. Jag tänkte shit, vad har jag varit med om.

– Jag är vid liv, jag är vid liv. Jag måste säga till alla att jag är med igen, att jag har varit totalt borta. Jag kände att jag kunde greppa tag i saker igen och känna dem. Jag vet att jag gick runt och tog på saker och tänkte jag är med, jag är vid liv.

”Det var traumatiskt när vi skulle splittras och åka hem”

Nu har hon varit drogfri i tio år.

– Jag har haft en ofantlig tur. Det är tack vare vänner, familj och andra personer som brydde sig både i och utanför sina yrkesroller, och som jag har kontakt med än idag, som jag har kunnat komma ur det och må bra igen. Jag kan inte tacka dem nog för att de såg mitt friska jag.

Sommarens inspelning var en fantastisk upplevelse, berättar hon, men också otroligt tuff mentalt.

– Herregud vilken resa och vilket fantastiskt gäng. Vilka människor. Vi matades konstant av intryck under hela dagarna och blev tagna av varandras historier. Man var hel slut på kvällarna.

Gänget blev sammansvetsade som en familj och det var svårt att skiljas när resan väl var över.

– Det var traumatiskt när vi skulle splittras och åka hem. Det blev vemodigt redan när vi åkte mot Värmland för slutet av resan. Det var blandade känslor kring att komma hem. Sista kvällen var både en otroligt fin upplevelse och fruktansvärt sorglig när vi skulle ta avsked. Jag bara grät rakt av när vi kramades hejdå. Det var riktigt separationsångest.

Tagen av all kärlek efter avsnittet

Men i den gemensamma gruppchatten hörs de ofta av. I december träffades alla igen för att se första avsnittet tillsammans.

– Det var jättestarkt. Vi är ju en ganska pratig grupp egentligen, men alla satt helt knäpptysta och bara tittade. Det var så mycket nerver och lugn i rummet på en och samma gång. När det var slut satt vi nog bara och grät och applåderade. Det var väldigt fint gjort tyckte vi.

När första avsnittet hade premiär i tisdags var det mycket känslor.

– Jag tror alla i gruppen har blivit väldigt tagna av hur mycket kärlek och gensvar vi har fått. Det har varit helt otroligt. Det har ringt och plingat konstant i min telefon, både bekanta och obekanta som hört av sig och gett kärlek.

Hon hoppas att serien kan vara ett ljus för de som tittar.

– I alla fall för någon. Jag hoppas att vi kan bidra med lite kraft, hopp och tro. Kanske även lite skaparglädje, säger Ulrika Skott.