Det var en sommardag 1955. Man bar ut lite möbler och annat från vår lägenhet på tredje våningen på Olovsgatan 3 på Herrhagen och ställde på ett lastbilsflak. Jag var fyra år och hade nog inte förstått att vi skulle åka tolv mil bort och bo i Lennartsfors under ett år.
Jag var helt nöjd med att vi skulle få åka lastbil. Bilen var en Volvo Viking som ägdes av byggfirman Huse & Co och kördes av Nils i Bönhuse, som han kallades. Det var långt och färden tog lång tid. Gamla E 18, som då hette Riksväg 9, var smal, backig och krokig. Mellan Årjäng och Lennartsfors var den en ännu slingrigare grusväg.
Vi bodde där under ett år från 1955 då dammen och kraftverket, vilket byggdes under beredskapsåren, utvidgades. Min far Georg var bergsprängarbas och min mor Gurli var med som kocka. Jag fick en lekkamrat i Lennartsfors, Staffan Ränkedal, och vi har träffats några gånger under åren som gått.
Bruksort vid forsen
Lennartsfors ligger två mil sydväst om Årjäng vid Dalslands kanal mellan sjöarna Stora Le/Foxen och Lelången. Orten hette för länge sedan Ränkeforsen. Flera kvarnar och sågverk kom till där från 1500-talet där man använde det strömmande vattnet som kraftkälla. Under första hälften av 1800-talet anlades en stångjärnssmedja, en masugn, ett gjuteri och en mekanisk verkstad.
En av grundarna var Lennart Uggla, som fick ge namnet Lennartsfors till orten 1839. Lennartsfors bruk kom att bli ett av de främsta järnbruken i västra Värmland. Man tillverkade huvudsakligen stångjärn. Marknaden för järn försämrades och järnbruket lades ner 1877. Istället uppfördes en trämassefabrik av Johan Niklas Biesèrt 1886. En brand ödelade fabriken 1903 så den fick byggas upp på nytt varefter produktionen utökades. Trämassan fraktades på egna båtar, via Dalslands kanal nåddes Göteborg och vidare, man hade stor avsättning i Storbritannien och Västeuropa.
Kraftstation
Andra världskrigets utbrott och därmed avspärrade sjöförbindelser ledde till en omstrukturering. Fabriken byggdes om till en kraftstation som stod klar 1943, den var Värmlands näst största. Den byggdes ut ytterligare 1955. Tillsammans med Åtvidabergsbolaget och ett antal andra aktörer bildade bröderna Biesèrt 1947 AB Lennartsfors mekaniska verkstad. Tillverkningen inriktades på bland annat delar till Facit skriv- och räknemaskiner.
Det rådde en stor efterfrågan på kontorsmaskiner i de gynnsamma konjunkturerna under efterkrigstiden. Emellertid var de här produkterna baserade på mekaniska beståndsdelar, och när så småningom de i främst Japan utvecklade elektroniska kontorsmaskinerna gjorde sitt intåg, och förstås så småningom datorutvecklingen från 1970-talet, kom mekaniska kontorsmaskiner i bakvattnet och Facitkoncernen hamnade i kris. Annan produktion kom igång, men nu står den gamla fabriken bredvid kraftstationen tom sedan många år.
Industritraditionen fortsätter dock i Lennartsfors, en ny verkstad vid Fossby kom till stånd. Där tillverkas träbearbetningsmaskiner, maskiner för skogsbruk och från 2007 packmopeder som tidigare tillverkades av Norsjö Moped AB i Forshaga. Den gamla klensmedjan som ligger bredvid kanalen hålls vid liv av Trankils hembygdsförening.
Dalslands kanal
Slussarna i Lennartsfors stod färdigbyggda 1865 och är en del av Dalslands kanal. Kanalen utgjorde länge en viktig transportled från Nordmarken, Dalsland och vidare ut i Vänern. Slusstrappan i Lennartsfors är en sevärdhet. De tre slussarna är insprängda i berget och har en nivåskillnad om 7,5 meter.
Numera är kanalen under sommaren välbesökt av turister och båtmänniskor. Delar av kanalen är byggnadsminnesförklarad och finns som en vittnesbörd om infrastrukturen i en gången tid.
Åter till Lennartsfors
Jag brukar bege mig till Lennartsfors varje år, det är en sådan där plats som alltid finns i ens inre sedan min vistelse där som barn. Likaså vägen dit. Man kan köra den via Grums-Borgvik-Nysäter fortfarande, väster därom finns en snutt här och där för den som har landsvägsnostalgiska böjelser. Jag åkte där sistlidna juli. Körde över Borgviksfjället och förbi Långseruds kyrka. Valde ett stycke gammal väg väster om Sandaholm, där naturen och träden åter börjar göra anspråk på sin rättmätiga plats där människorna en gång drog fram Riks-9:an.
Gamla fotspår
Framme i Lennartsfors går jag den vanliga rundan, upp till Bergstugan där Staffan bodde, upp på berget ovanför fabriken och den lilla röda stugan som vi bodde i ett år. Tvärs över kanalen ligger Smedgården där vi ofta var på besök hos Linnéa och Rikard, nedanför finns kraftverksdammen där far Sundin och de andra byggjobbarna svettades de varma somrarna 1955-56. Omgivningen är sig ganska lik, kvarnen är dock borta. Vidare har allting blivit mycket mindre, eller jag kanske större.
Jag tittar in genom fönstren i fabriken i hörnet där matsalen var. Där lagade min mor mat till arbetslaget, kan de ha varit tjugo man eller så. Köket är pyttelitet, knappt en skrubb. Märkligt att vistas i sådana här miljöer, det känns som att förflytta sig nästan 70 år tillbaka i tiden. Jag dristar mig till en travesti på Fröding: "Den platsen är mig kär, min barndom susar där."