Vi måste prata om det här med Hanna. Grums-Hanna, alltså.
Varför är hon inte riktigt som andra tjejer? Varför blir det alltid så rörigt där Grums-Hanna dyker upp? Kaos-Hanna. Älsklings-Hanna.
Om jag får börja i den något personliga ändan så känner jag överhuvudtaget inte Hanna. Jag har stött på henne på en scen på bokdagarna i Karlstad en gång, då hälsade vi inte ens, vill jag minnas.
Jag har stött på henne på en gata bakom Hard Rock Café i Stockholm och jag hälsade och hon tittade lika närsynt och oförstående som vilken Sir Väs som helst.
Jag brukar ofta hävda i olika sammanhang att hon och jag har en unik egenskap gemensamt; vi är de enda svenska kolumnister nånsin som frivilligt, på eget initiativ, kommit fram till att vi måste sluta som krönikörer på en stor, uppburen tidning bara för att vi inte hade nån lust längre.
I hennes fall Dagens Nyheter, den stora morgontidningen.
I mitt fall Aftonbladet, den stora kvällstidningen.
Jag gjorde visserligen comeback efter några år, men jag vägrade halsstarrigt – eller stönête, som vi säger nordväst om Grums i Arvika – att skriva krönikor om känslor och vardagsliv och jobbiga tjejer och sånt i söndagsbilagan, som jag gjort i 30 år. Men ändå. Sport fick det bli. Det räckte så bra så.
Hanna har också gjort comeback men skriver inte längre i helgbilagan utan i fina huvudtidningen.
Men sen var det det här med På Spåret.
Såg ni Hannas show förra fredan?
Klart ni gjorde. Tre miljoner tittade. Det betyder att i princip alla som kan se på tv utan långdistansparabol tittade.
Hanna gjorde succé, sas det. Inte nog med att hon vann med sin hyfsat okunniga kompis. Hon utförde dessutom en show som skakade liv i det gamla likstela formatet så att väggarna i hennes dressin skakade.
– Frösööööööön!
Dunk i glaset. Som en ohjälpligt feminin version av Groucho Marx. Claes Elfsberg såg ut som om han svalt Magdalena Forsbergs gevär.
Alla mina kompisar reagerade och sms:ade – och jublade.
– Vilken underbar människa. Känner du henne, hon är ju värmlänning va? skrev de.
– Dom är så där i Grums allihopa, svarade jag.
– Va, är hon från G-r-u-m-s!? Köper hon korv där vid svängen in mot Värmskog?
– Tveksamt, svarade jag. Men hon bor i Grums, absolut.
Veckans Lerin
Premiäravsnittet av Lars Lerins nya serie ”Vägen ut” var ju mycket lovande. Samma blandning av charmfullt kantstötta människor som vanligt och samma lyssnande Lerin – och så Junior som vår tids Löpar-Nisse på det. Precis som det ska va.
Min gode vän Jan-Olov Andersson på Aftonbladet skrev en krönika som hyllade hennes insats. Han var förtjust. Lite skadeglatt tror jag han noterade att Elfsberg fick på pumpen och att Magdalena Forsberg framstod som den minst dåliga förloraren i laget. Starka känslor.
– Bra att du berömde Hanna, hon var ju skitrolig, sa jag när vi hade vårt dagliga terapisamtal.
– Det verkade inte tv-tittarna tycka, svarade han.
– Va?! Gillade dom inte hennes humor?
– Tydligen inte. I läsarkommentarerna så kunde man avläsa att de tyckte hon var jobbig och gapig.
– Gapig?! Hon är ju som en len sommarvind. Måste vara diverse sura gubbar av båda könen på östgötavischan och språklärare i centralorterna som buttrat till sej, sa jag.
– Säkert.
Jag avgudar Hanna. Hon är verkligen inte som andra. Hanna är tålmodig och god. Han är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Hanna är inte utmanande, inte självisk, hon brusar inte upp, vill ingen något ont. Allt bär hon, allt hoppas hon, allt uthärdar hon.
Det är min Hanna det, sa jag bibliskt.
I DN i tisdags berättade hon i sin krönika om det stora i att gå på loppis i Långserud och att ha en vän.
Starka saker onekligen för DN:s kulturellt mondäna läsare att ta in.
Och inte minst; kommer ni ihåg häromåret när hon var med i Carina Bergfeldts talkshow i SVT.
Carina Bergfeldt vaggade in den gamle pedofilkramaren Fredrick Federley i lugn och trygg känsla av att få prata om hur synd det var om honom som hamnat i media för att han varit sambo med en snuskgubbe. Samtidigt vilade den lilla värmländske giftormen Sir Väs-Hanna till synes slött i soffhörnan, innan hon snabbt väste till och ställde de självklara frågan om varför man vill ligga med en man som våldtar barn.
Federley blev kränkt, läste jag på hans Facebook och i en massa kommentarer från olika slöa tittare.
Så kränkande fult gjort av Carina och Hanna, tyckte i alla fall Federley.
Tvärtom, tänkte jag. Så bra gjort. Så genialt. Så värmländskt självklart. Världsklass. Hönsodlaren Hellquist i Grums frågade det alla ville veta.
Nu fortsätter På Spåret och jag har ingen aning om hur det går. Bara att jag inte vill missa en enda sekund av Hanna Hellquist-show den här vintern.
* * *
För övrigt så tog jag Östersund på tio poäng. Så det så. Ville bara nämna det.