Peter, 62, dog i covid-19: ”Lade handen på hjärtat och kände att det stannade"

Gun-Britt Olsson-Frost, 61, satt bredvid sin sambo Peter Danielsson, 62, när han dog på intensivvårdsavdelningen i Karlstad.

Då hade han kämpat mot coronaviruset i sex veckor på sjukhus.

Nu talar Gun-Britt ut om sorgen.

– Jag lade handen på hjärtat och kände att det stannade med en gång.

Peter Danielsson kämpar för varje andetag. Kroppen håller på att ge upp när läkaren kopplar ur respiratorn.

Gun-Britt Olsson-Frost sitter bredvid honom i rummet på intensivvårdsavdelningen. Nu är det bara han kvar. Inga maskiner, inga slangar.

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen när hon lägger sin hand på Peters bröst. Hon känner hur hjärtat stannar.

Gun-Britt torkar försiktigt bort en tår i ögonvrån och vänder blicken mot taket. Hon vill att det sista han ser innan han går mot ljuset är hennes ansikte.

"Han var världens snällaste”

Det är i dag sju månader sedan det värsta som kunde hända hände för Gun-Britt. Hon går på en promenad i skogen när hon minns tillbaka på våren och sommaren 2021 när hennes sambo dog.

Det är kallt och blött ute och den snösmocka som nådde Värmland för någon vecka sedan håller på att smälta bort.

Gun-Britt berättar att det var för fem år sedan som hon och Peter träffades för första gången.

– Han var världens snällaste, han var omtänksam och generös. Det fanns inget ont i den människan över huvud taget. Att han inte ska få vara med längre... Det är svårt än i dag att bläddra i mina bilder, säger hon.

Gun-Britt och Peter gjorde mycket roligt ihop. Att resa med sina motorcyklar till Danmark var ett fast inslag varje sommar, till exempel.

Men några år in i relationen fick Peter blodcancer och i omgångar behövde han cellgifter. Även om det var tufft så var det en snällare variant av blodcancer och prognosen såg god ut. Han kunde leva länge till.

Problem med lungorna

När pandemin kom visste de att Peter var i riskgrupp med tanke på sitt dåliga immunförsvar. De fick vara extra försiktiga.

– Vi hade läst om Adam Alsing som gick bort och tänkte Gud, måtte man aldrig få det här.

Men i april 2021 insjuknade de båda. Peter var inte vaccinerad på grund av cancern och Gun-Britt hade inte kunnat boka tid än.

– Jag fick det väldigt lindrigt. Men han gick på cellgifter och hade inget immunförsvar.

I slutet av månaden tvingades de larma ambulans hem till lägenheten i Kristinehamn. Peter hade jättesvårt att andas.

– När han kom in var han stabil, men jättesjuk. Han åkte fram och tillbaka från iva och infektionsavdelningen.

– Det var lungorna som inte orkade med. Han blev sövd, väcktes upp och sövdes igen.

”Jag har aldrig bett så mycket”

Här påbörjades en fruktansvärd tid i Gun-Britts liv. I flera veckor låg Peter inne på sjukhus och hon levde alltid i väntan på nästa telefonsamtal från vården.

Det var en fruktansvärd oro med flera sömnlösa nätter. Och Peters hund, Hero, som levt med honom i tolv år blev apatisk utan husse hemma. Peter son fick till slut ta honom för Gun-Britt orkade inte med att se Hero må så dåligt.

Hur det skulle sluta för Peter var det då ingen som visste.

– Man tänkte måtte det vända i dag. Jag har nog aldrig bett så mycket som under de veckorna.

Hon minns särskilt en dag i slutet av maj. Då ringde hennes telefon och det var intensivvårdsavdelningen på andra sidan linan. Peter var tvungen att sövas igen och de ville att hon skulle vara med.

– Jag fick sitta med honom när de höll på att ordna allt inför sövningen. Han hade jättejobbigt att andas och han skulle inte prata, han orkade inte prata.

– Han kämpade verkligen.

För så gjorde verkligen Peter. Han var fast besluten att han inte skulle ge upp, utan kämpa in i det sista.

Gun-Britt minns en av de sista gångerna de ”pratade” med varandra innan det tog slut.

– Då var han inte helt vaken, men kontaktbar och så. De hade en tavla med bokstäver så han kunde bokstavera. Då bokstaverade han ”jag ska vinna”. Han var hundra på att han skulle klara det.

Skrev dagbok

Under tiden som Peter var sjuk skrev Gun-Britt en dagbok för att hålla reda på allt som hände under den hektiska tiden.

Gun-Britt bläddrar mot slutet av boken. Hennes ögon tåras när hon minns tillbaka på den där sista veckan, mot slutet av Peters liv.

Han hade problem med njurarna och behövde dialys, samt fått två bakterier i halsen, som tros att kommit efter att han legat i respirator så länge.

– De som inte varit med om det här har inte en aning, inte över huvudet taget. Att se en människa ligga där och kämpa efter luft. Även med hjälp. Alltså det... det går inte att beskriva. Det är så hemskt.

Nu efter snart sex veckor på sjukhus började läkarna fundera på att avsluta behandlingen. Det var inget som bet på covid-19-infektionen hos Peter.

Till slut togs beslutet: Respiratorn skulle stängas av.

– Vi visste det, att det här kommer inte att gå. Det fanns ju inget att göra.

Nu väntade hon bara på det sista samtalet från läkarna på CSK att det var dags. Natten innan sov hon bara två timmar och tårarna slutade inte rinna.

Till slut ringde de.

”När dina ögon slocknat...”

Det var fredagen den 4 juni som Gun-Britt åkte från hemmet i Kristinehamn tillsammans med en av Peters söner mot Centralsjukhuset i Karlstad för att ta ett sista avsked av Peter.

Samtidigt pågick vardagen utanför intensivvårdens salar i Karlstad. Under den skinande solen förbereddes skolavslutningar och studentfiranden i den 20-gradiga värmen.

Gun-Britt och ena sonen satt vid Peters sida på hans rum. Ett rum på intensivvårdsavdelningen som han kämpat i under i stort sett sex veckor.

– De plockade bort allting, slangar och allt. Sedan tog han tre andetag. Jag lade handen på hjärtat och kände att det stannade på en gång. Det går inte att förklara. Det är så hemskt.

”När dina steg har tystnad finns ändå ekot kvar. När dina ögon slocknat vi alla minnen har. Vi spar dem i vårt hjärta. Tar fram dem då och då. Så kommer du alltid vara här ändå”, skrev Gun-Britt i sin dagbok senare på kvällen.

Jobbigt att se

Det var var i slutet av juni som begravningen för Peter ägde rum och det går inte en dag utan att Gun-Britt saknar honom.

– Vi hade ju planerat livet efter pensionen. Vad vi skulle göra, ut och resa kanske, att se oss om, säger hon och berättar att livet vändes upp och ner efter att han försvunnit.

Pandemin har tagit många omtag under åren som gått. I somras trodde och önskade många av det var över. Siffrorna såg klart bättre ut och restriktioner lättades.

Det normala livet återvände så sakta under hösten. Men sen kom en ny virusvariant, omikron, och satte ordentlig fart på smittspridningen.

Rekord på rekord har slagits i såväl Värmland som Sverige och nya restriktioner har införts.

Trycket på vården har också ökat på nytt, men än inte till de nivåerna som tidigare under pandemin, särskilt inom intensivvården. På grund av detta har en politisk debatt om restriktionerna och vårdkapaciteten brakat loss.

Gun-Britt tycker att det är tufft att se på.