Ett grundläggande problem är att vargstammen behandlas som en nationell angelägenhet snarare än som en gemensam vargstam, skriver Kjell-Arne Ottosson.
Vargjakten pågår för fullt. För Värmlands del är det två revir det jagas i där Römskogreviret delas med Norge. Här har man delat upp reviret så att tre vargar ska skjutas i Sverige och fem ska skjutas i Norge. Dock består reviret av fler individer än åtta. Lördagen den 8 januari fälldes en tikvalp nordväst om Töcksfors. Vid den fortsatta jakten dagen efter fanns inga vargar från flocken på svensk sida av gränsen.
Strax innan jakten skulle börja på norsk sida av reviret lyckades diverse värnarorganisationer obstruera så att lagligheten kring jakten ska tas upp i rättsliga instanser under vecka 2. Därmed jagar vi alltså vargar i samma revir men det är uppdelat hur många som får skjutas var. Dessutom försenas nu jakten återigen på grund av alla dessa överklaganden. Vi kristdemokrater menar att vi inte kan ha det så här.
Vargstammen i Sverige och Norge har med god marginal passerat den biologiska gränsen för långsiktig överlevnad. Tyvärr har förvaltningen inte hängt med i utvecklingen. Ett grundläggande problem är att vargstammen behandlas som en nationell angelägenhet snarare än som en gemensam vargstam.
Så skriver du en debattartikelForskningsorganisationer som Skandulv och det svensk-norska projektet Grensevilt har påtalat att det finns ett stort behov av att öka samarbetet kring förvaltningen av vargstammen. Vidare har Finland, Sverige och Norge undertecknat Bernkonventionen och därmed åtagit sig att samarbeta kring gränsöverskridande viltfrågor.
Under lång tid har aktörer i både Norge och Sverige efterlyst ett ökat samarbete kring vargstammen som korsar gränsen. Riksgränsen utgör naturligtvis inget hinder för vargen. Men länderna låter riksgränsen utgöra en strikt förvaltningsgräns som inte speglar vargens gränsöverskridande rörelsemönster.
Detta försvårar jakt och viltförvaltning, men leder också till att förtroendet för viltförvaltningen minskar när de modeller man använder för att spegla respektive stam inte upplevs spegla verkligheten. Om vargstammen istället behandlades som den gemensamma vargstam den faktiskt är skulle förvaltningen bättre kunna spegla verkligheten, och därmed också vinna en större acceptans bland de boende inom vargrevir. Därmed skulle också konfliktnivån avsevärt kunna dämpas.
Målet måste vara att uppnå en ökad samförvaltning av vargstammen i alla dess delar mellan Finland, Sverige och Norge. Det bör innefatta ett fördjupat samarbete kring forskning och inventering av vargen men även en jaktlig samförvaltning. Då stammen i realiteten är gemensam är det sannolikt att en samförvaltning leder till en mer klar bild av vad som utgör en gynnsam bevarandestatus. Ett sådant beslut skulle också säkra att berörda länder lever upp till de internationella avtal som förespråkar en samförvaltning på området.
Kristdemokraterna lade ett medlemsförslag i linje med ovanstående i Nordiska rådet vilket vi hade majoritet för fram till kvällen före voteringen. Då valde den socialdemokratiska gruppen att byta sida och lyckades då få med sig en majoritet på att vi skulle utöka erfarenhetsutbytet mellan länderna. Som om vi inte har pratat nog!
För Kristdemokraterna är det en självklarhet. Det är dags att gå från ord till handling nu för både landsbygdsbor, tamdjur, viltet och inte minst för vargens egen skull.
Kjell-Arne Ottosson (KD)
Jaktpolitisk talesperson och riksdagsledamot från Värmland