Under fredagen utsattes Ukraina för storskaliga cyberattacker som stängde ner flera regerings- och myndighetssajter. Det torde inte råda några tvivel om var dessa hackare kommer ifrån. Ryssland har under månader dragit samman tiotusentals man vid gränsen mot Ukraina och tonläget har blivit allt mer hätskt och hotfullt. Det är många som befarar ett regelrätt ryskt anfall.
Då skall vi komma ihåg att Ryssland redan ligger i krig med Ukraina, ända sedan annekteringen av Krim och utbrytningen av de östra provinserna 2014. Bekvämt nog försöker vi ännu upprätthålla chimären av att det rör sig om separatister. Ett storanfall mot resten av Ukraina vore dock en oacceptabel eskalering som skulle rasera säkerhetsordningen inte bara i Europa utan globalt.
Ovanpå detta ryska vapenskrammel har de också kommit med stora verbala hot och krav mot väst, Nato och Förenta Staterna. De ryska kraven handlar om att vi skall acceptera att det skapas ryska säkerhetszoner runt om landet och det är förstås helt otänkbart. Det vore att i sann Münchenanda lämna ut Rysslands grannländer. Varje land har givetvis rätt att själv välja väg utan att Putinregimen i Moskva kan ha några legitima synpunkter på det.
Under veckan har det förts diskussioner med ryska representanter. I måndags mötte de amerikanerna i Genève, i onsdags mötte de Nato i Bryssel och dagen därpå möttes Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i Wien. Notera att EU inte är med på listan. Moskva anser inte EU vara en part att bry sig om, trots att det hela handlar om Europas säkerhet, vilket bara bevisar EU:s säkerhetspolitiska impotens. Att flera tunga EU-länder med vett och vilja satt sig i den ryska björnens knä genom att göra sig beroende av rysk gas bär syn för sägen.
Notera också att Sverige står utanför trots att vi, och Finland, omfattas av det ryska kravet på att stoppa en fortsatt utvidgning av Nato, liksom ett fördjupat samarbete med västalliansen. Det ryska agerandet är därför en direkt inblandning i vår säkerhetspolitik och därmed ett hot. Utifrån det har den svenska regeringens reaktioner varit märkligt tama. Jämför med till exempel den finske presidenten Niinistö som talat befriande klarspråk.
Nato har förstås avvisat de ryska kraven och nu säger ryssarna att de skall "skapa sin egen säkerhetszon", vilket är mycket olycksbådande. Ukraina är förvisso inte med i Nato, men omvärlden har ändå stöttat landet, även om det varit otillräckligt. Moskva räknar nog kallt med att inga andra vill gå i krig för Ukrainas skull. De räknar kanske också med att omvärldens reaktioner med sanktioner och annat är något de kan leva med. Det finns bara alltför många i väst som förespråkar undfallenhet mot Ryssland.
Tyvärr vore detta en inte alltför osannolik reaktion. Det visar på vådan av att inte redan vara medlemmar i Nato och tidigt stå upp mot aggression.