Henrik Larsson brann för musiken både i jobbet och på fritiden, men tvingades till en brutal omstart i livet.
Nu är han tillbaka i kulturlivet – utan musiken, men som författare.
– Musiken var en del av min identitet, men jag har gått vidare. Jag har landat nu, säger han.
Tänk dig att du fått ett musikaliskt drömuppdrag i det klassiska folklustspelet Värmlänningarna i Ransäter.
Tänk dig att du plötsligt inser att det inte går. Dina öron orkar inte med musik längre, alls.
Det var vad som hände Henrik Larsson, då aktiv musiker i Karlstad. Året var 2016 och beslutet gjorde ont.
– Jag skulle ansvara för kören i Värmlänningarna och det såg jag fram mycket emot. Jag var med där året innan och det var jättekul. Jag hade sett fram emot att jobba med Lisa Miskovsky, som var Anna då, men till sist fick jag säga till Olof Wretling som regisserade att tyvärr, det funkar inte. Det var väldigt, väldigt sorgligt.
Musiken nära hjärtat
Detta var heller inte det enda som Henrik måste ta farväl av när hörselproblemen blev för svåra. Musikuppdragen var många: exempelvis har han arbetat med Karlstadskören Söt likör och höll även i musiken i ett dansprojekt på Region Värmland.
– Sen var jag församlingsmusiker också i Tingvallakyrkan under ett par år. Sen var det lite småjobb: sjöng på nån begravning, hjälpte till med någon inspelning. Det var lite gott och blandat, säger han.
Musiken var en stor del av hans liv och låg honom varmt om hjärtat.
– Så var det verkligen. Det var väldigt sorgligt alltihop.
Beslutet han tvingades ta innebar att han lämnade musiken helt och därmed också sitt jobb i kyrkan.
Problemen med hörseln kom inte över en natt, men eskalerade tills det var ohållbart.
– Jag var lite ljudkänslig först och det var några år jag inte jobbade så mycket med musiken, men när jag började igen, ökade de problemen ganska drastiskt efter något år.
Och hur yttrade det sig?
– Jag har en sänkt smärttröskel för ljud. Något som inte är störande för vanligt hörande kan vara jättejobbigt om man är ljudkänslig. Om ett tåg eller en ambulans åker förbi klarar de flesta av det utan problem, men i mitt fall kan det vara jättejobbigt.
Han hör inte dåligt, snarare för bra.
– Vardagen fungerar, men att musicera på hög nivå går inte.
Musikerproblematik
Han känner flera musiker som har liknande problem och några har slutat eller överväger att sluta.
– Det är tyvärr en inte helt ovanlig musikerproblematik. Det är som att en del fotbollsspelare skadar sig ofta. Öronen klarar olika mycket från person till person och jobbar man med musik jämt utsätts de för ljud hela tiden. Vetenskapen vet inte heller riktigt vad det här beror på. Det är ganska skralt med forskning på området tyvärr.
Saknade bubblan
Beslutet att säga upp sig från kyrkan ledde också till att han flyttade från Karlstad till Uppsala, där han hittat ett nytt jobb. Han jobbar med personalvård som HR-partner på Akademiska sjukhuset och arbetar just nu med arbetsmiljön inom Försvarsmakten.
Hans kreativa sida har fått ett nytt utlopp, som han hittade 2017.
– Då kunde jag inte hålla på med musik alls längre och kände att jag måste ha något projekt, något slags kreativ bubbla jag går in i där jag bara kan sitta och fokusera. Då prövade jag att skriva.
Fast hans allra första alternativa kreativa spår var något helt annat:
– Det första jag gjorde var att jag målade om en massa möbler hemma i väldigt grälla färger. Det var väldigt färgglatt hemma ett tag! Jag tror att frustrationen tog sig uttryck på det sättet också, men det var ganska skönt när jag kom på att nu har jag ett projekt jag kan snöa in på.
”Skulle passa som film”
Projektet i den nya bubblan blev en bok, hans allra första: feelgood-romanen ”Majas müsli: Jobbet, bagaren och producenten”.
– Dels har jag alltid gillat att läsa den genren, och sen är det ganska mycket av en generationsroman, den speglar ganska tydligt ungdomen idag, med livet på sociala medier och sådana saker.
Boken har också ett liv i sociala medier; allra sist i boken finns QR-koder, som leder till Instagraminlägg både om saker som händer i boken och helt nya händelser.
Henrik skulle gärna se sina bokfigurer få sträcka ut ytterligare:
– Boken skulle passa som film, eller tv-serie!
”Hjälpte mig mycket”
Hans entusiasm är tydlig, liksom att skrivandet verkligen blev en väg tillbaka till glädjen.
– Det är en stor motvillig förändring av livet, men det var kul att jag hittade skrivandet, för det har hjälpt mig väldigt mycket, säger han.
I pressmaterialet kring boken kallar Henrik Larsson sig för ”den ofrivillige författaren”, men har förlikat sig med att det är författare och inte musiker han är numera.
– Ja, det har jag gjort. Det tog några år. Till att börja med var det ett substitut för att jag inte kunde spela. Jag hoppades länge att det skulle gå att återgå till musiken, men till slut förlikade jag mig och det känns kul och givande att satsa mer på författarspåret. Särskilt eftersom det gått bra! Boken blev publicerad, har fått en del uppmärksamhet och den läses. Det är ju trots allt belöningen för allt slit.
Han ser gemensamma drag mellan musiken och skrivandet, men visst har det varit tufft ändå att byta bort något han tyckte så mycket om och var en så stor del av honom själv.
Vem var du då och vem är du nu?
– Jag har ett par riktigt nära vänner i musikens värld. Med dem är jag fortfarande musikern Henrik. Musiken var en del av min identitet. Det är fortfarande där jag känner mig mest hemma i diskussionerna och i humorn.
Skriver på nästa bok
Samtidigt växer han nu in allt mer i en ny identitet, som författare. I den rollen möter han nya sammanhang: han träffar läsare, blir intervjuad om boken, har kontakter med bibliotek och bokbloggare – och så skriver han ännu mer. Boken om Maja ska få en fortsättning.
– Jag började på en redan i somras. Det är en utveckling av en karaktär i boken, en som inte har så stor plats i Majas müsli-bok.
Och musiken? Den fyller inte längre hela Henriks väsen, men finns med på ett hörn trots allt.
Mycket musik i boken
I boken om Maja ryms en hel del musik och även i Henriks liv har tonerna till viss del kommit tillbaka.
– Jo, jag spelar och sjunger lite här hemma, men det blir korta stunder. Jag kan inte säga att nu på onsdag kväll ska jag hålla i en körövning i tre timmar, däremot kan jag få lite feeling och spela en stund hemma. Jag kan lyssna på musik också nu. Ett tag kunde jag inte det och det var nästan det jobbigaste av alltihop.
Efter allt det tuffa och mörka väntade acceptans och – faktiskt – en ny glädje.
– Där har jag landat. Jag kan inte bara gå och vara ledsen, eller det kan man ju, men jag har gått vidare.